Allmänt

I mars 2024 fanns det enligt Statistikcentralens arbetskraftsundersökning 52 000 färre sysselsatta 15—74-åringar än för ett år sedan. I synnerhet byggbranschen har tillåtits hamna i fritt fall och arbetsmarknadskrisen till följd av regeringens ensidiga diktatpolitik hotar att tillspetsas ytterligare under höstens arbetsmarknadsförhandlingar. I stället för att försöka skapa tillväxt, förtroende och nya arbetstillfällen i Finland lägger regeringen åter fram ett lagförslag som kraftigt slår mot försörjningen för dem som blir arbetslösa och permitterade. Regeringens sysselsättningspolitiska tänkesätt ser ut att utgå från att nya jobb i första hand skapas genom att nivån på utkomstskyddet för arbetslösa skrotas och därmed ligger allt längre från den nordiska nivån. 

Regeringens redan genomförda nedskärningar av den sociala tryggheten kommer att leda till att uppskattningsvis 100 000 nya människor tvingas söka utkomststöd och antalet fattiga barn ökar med nästan 20 000. Propositionen ökar åter behovet av kompletterande förmåner med tiotals miljoner euro. Långvarigt beroende av utkomststöd är förknippat med många sociala problem. Allt fler arbetslösa riskerar att hamna i en permanent, ofta generationsöverskridande fattigdomsfälla. Regeringen har inte låtit göra ordentliga övergripande konsekvensbedömningar av nedskärningarna, trots att det är fråga om människors grundläggande försörjning. Detta har kritiserats av riksdagens grundlagsutskott och justitiekanslern i statsrådet såväl som rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken. 

Finland har förbundit sig att minska antalet personer som riskerar fattigdom eller social utestängning med 100 000 fram till 2030 i enlighet med det allmänna mål som överenskommits i EU. Regeringens åtgärder driver dock utvecklingen i en helt omvänd riktning också i det fall att de kalkylerade sysselsättningseffekterna realiseras fullt ut. Detta framgår också av de konsekvensbedömningar som social- och hälsovårdsministeriet publicerat och enligt vilka en eventuell sysselsättningseffekt räcker till för att kompensera endast en mycket liten del av den fattigdomshöjande effekten. När detta kombineras med en betydande osäkerhet när det gäller sysselsättningseffekterna står det klart att regeringens åtgärder kraftigt ökar fattigdomen och ojämlikheten i Finland. 

Graderingen av det inkomstrelaterade utkomstskyddet

Graderingen av det inkomstrelaterade utkomstskyddet minskar dagpenningen för 80 000 personer per år och nedskärningen är i genomsnitt cirka 300–330 euro i månaden. Det kan också hända att samma person och samma hushåll drabbas av samtliga försämringar av utkomstskyddet för arbetslösa. Siffran är ett nedslag gjort vid en enda tidpunkt, vilket innebär att det under året finns mycket fler som får sänkta förmåner på grund av graderingen av de inkomstrelaterade förmånerna. Exempelvis i fjol var antalet nya arbetslöshetsperioder 546 000. En stor del av dem varade mer än 40 dagar. Konsekvensbedömningarna har med andra ord gjorts bristfälligt just i fråga om de samlade konsekvenserna. Utöver nedskärningarna i utkomstskyddet för arbetslösa har regeringen bland annat avsevärt försvagat det allmänna bostadsbidraget och fryst många index för grundtrygghetsförmåner för fyra år framåt. För deltidsanställda med barn kan utkomstskyddet för arbetslösa till följd av regeringens åtgärder sjunka till hälften av vad det är i nuläget. Graderingen av arbetslöshetsperioden enligt 40 och 170 dagar sker automatiskt för var och en som då är arbetslös. Man kan inte själv påverka eller undvika det på något sätt till exempel genom att delta i aktiveringsåtgärder. 

Graderingen blir ett straff för att arbetslösheten förlängs, vilket drabbar framför allt arbetslösa med sämre möjligheter att få arbete. Till exempel när det inte finns något lämpligt arbete i närområdet, kompetensen behöver uppdateras eller hälsotillståndet inte möjliggör sysselsättning. Man kan inte heller genom egen aktivitet påverka nedskärningen av utkomstskyddet för arbetslösa, om man av en eller annan orsak inte hittar jobb. Graderingen skrotar de inkomstrelaterade förmånerna, särskilt för dem med små löneinkomster. Även om maximitiden för den inkomstrelaterade dagpenningen inte skärs ner, förkortas dagpenningen i praktiken till två eller åtta månader för låginkomsttagare. Detta eftersom nivån sjunker till samma nivå som grunddagpenningen, dvs. till cirka 800 euro i månaden. 

Samtidigt som det inkomstrelaterade utkomstskyddet för låginkomsttagare nästan helt skrotas genom propositionen, får också en finländsk arbetslös medelinkomsttagare till följd av nedskärningarna mer än 800 euro mindre i inkomstrelaterade förmåner än en svensk. Regeringen gör alltså ett radikalt avsteg från den nordiska välfärdsstatsmodellen, vilket kan få långtgående konsekvenser både för arbetsmarknadens funktion och för sammanhållningen och jämlikheten i vårt samhälle. 

En nedåtgående profil för det inkomstrelaterade utkomstskyddet backas inte upp av empiriska studier, eftersom resultaten är motstridiga. Kolsruds m.fl. (2018) undersökning, som är av störst relevans för Finland, ger ingen empirisk uppbackning för en sjunkande arbetslöshetsersättning när det gäller arbetslöshetens längd under de förhållanden som råder i Sverige. Enligt forskarna ser graderingen inte ut att medföra några fördelar i fråga om vare sig incitamenten eller försäkringsprincipen. Det verkar som om regeringen har valt en nedåtgående profil enbart för att den vill fokusera nedskärningarna också i övrigt på de arbetslösa som har det sämre ställt. 

Slopat tillgodoräknande av lönesubventionerat arbete i arbetsvillkoret

Det faktum att tillgodoräknandet av lönesubventionerat arbete i arbetsvillkoret nu ska slopas helt och hållet står i strid med idén att allt arbete är värdefullt och framåtdrivande. Det är också omotiverat att diskriminera en arbetstagare som normalt arbetar enligt anställningsavtal och betalar sin skatt endast på grund av att arbetsgivaren får lönesubvention för anställningen. 

Lönesubventionerat arbete i synnerhet i företag främjar bevisligen mer bestående sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Också det lönesubventionerade arbete som kommunerna och den tredje sektorn erbjuder har en viktig förebyggande effekt och upprätthåller arbetsförmågan särskilt för sådana målgrupper som ännu inte har realistiska möjligheter att få jobb på den öppna arbetsmarknaden. Därför är det vettigt att uppmuntra arbetslösa att ta emot lönesubventionerat arbete. Om det lönesubventionerade arbetet härefter inte räknas till godo i arbetsvillkoret, minskar incitamenten för arbete av det slaget. I synnerhet under ökande arbetslöshet kan detta förvärra det så kallade hysteresifenomenet, där konjunkturarbetslösheten blir strukturell, samtidigt som utbudet av arbetskraft minskar på lång sikt. 

Slopandet av de åldersbundna undantagsbestämmelserna

Syftet med de åldersbundna undantagsbestämmelserna är att göra det lättare för äldre att få arbete och trygga sin försörjning. Propositionen försämrar på ett oskäligt sätt försörjningen för dem som har en lång yrkeskarriär bakom sig. Samtidigt ökar pensionärsfattigdomen, eftersom den ofta sedan tidigare anspråkslösa intjänade pensionen för dem som blir tvungna att söka arbetsmarknadsstöd sjunker ytterligare. Samtidigt försvagar slopandet av undantagsbestämmelserna stödet för sysselsättning och incitamenten att ta emot arbete också i form av kortvarigt arbete eller lågavlönat arbete. Diskriminering av äldre arbetslösa eller exempelvis svårigheter i fråga om arbetsförmågan underlättas inte av att man blir beroende av arbetsmarknadsstöd och i synnerhet inte av att kommunernas sysselsättningsskyldighet upphör. 

Sysselsättnings- och arbetsmarknadskonsekvenserna

Som det konstateras i propositionen: "Bedömningarna av konsekvenserna med avseende på sysselsättningen är approximativa, för olika målgruppers reaktioner på ändringarna i incitamenten kan skilja sig från varandra och de resultat som ligger till grund för bedömningarna kan härröra från undersökningar som kunnat ha en väldigt annorlunda utformning än de ändringsförslag som presenteras här." Den elasticitet i fråga om bruttoersättningskvoten som i propositionens sysselsättningskalkyler används för arbetslöshetens längd är 0,8. Detta bygger på en undersökning om en mycket avgränsad målgrupp, så det är tvivelaktigt om undersökningsresultaten kan generaliseras. Därför bör man förhålla sig kritisk till de kalkylmässiga sysselsättningseffekterna. 

Det bör också beaktas att regeringens nedskärningar i social trygghet, inklusive den nu aktuella propositionen, avsevärt ökar beroendet av utkomststöd. Det är en negativ utvecklingstrend med tanke på incitamenten att arbeta. Också det slopade tillgodoräknandet av lönesubventionerat arbete i arbetsvillkoret försvagar incitamenten att söka sig till lönesubventionerat arbete. 

Permitteringssystemet, som finns till för att reagera på konjunkturväxlingar och tillfälliga marknadsstörningar inom exportindustrin och ökat arbetsplatsernas attraktions- och hållkraft, försvagas nu avsevärt genom regeringens proposition. Systemet kommer att slås i spillror efter höstens proposition med förslag om att halvera anmälningstiden för att inleda omställningsförhandlingar och tiden för permitteringsersättning. 

Enbart de anpassningsåtgärder som regeringen beslutade om vid ramförhandlingarna har bedömts försvaga bnp-tillväxten med cirka 0,5 procentenheter per år. Också nedskärningarna i den sociala tryggheten försvagar den totala efterfrågan och bidrar till att förlänga den ekonomiska recessionen, vilket också inverkar negativt på sysselsättningsutvecklingen. Samtidigt hotar regeringens ensidiga arbetsmarknadspolitik, som också de nu aktuella nedskärningarna i utkomstskyddet för arbetslösa utgör en väsentlig del av, att leda till en djupare kris på arbetsmarknaden. För att massarbetslöshet och en konkursvåg ska kunna undvikas vore det motiverat att regeringen drar tillbaka propositionen om att skära ner utkomstskyddet för arbetslösa och genom genuina trepartsförhandlingar bygger upp en sådan kompromiss om arbetslivs- och socialtrygghetsreformerna enligt regeringsprogrammet som också väger in arbetstagarpartens synpunkter. 

Det främsta sättet att konsolidera de offentliga finanserna är enligt regeringsprogrammet att påskynda tillväxten inom ekonomi och sysselsättning. I regeringsprogrammet konstateras också att regeringen genom sina sysselsättnings- och tillväxtåtgärder eftersträvar 100 000 nya sysselsatta och en offentlig ekonomi stärkt med cirka två miljarder euro. Centern anser att dessa mål är viktiga, men för närvarande verkar regeringens politik inte leda till de önskade målen. I Finland ökar nu bara arbetslösheten, konkurserna och skulden, inte ekonomin och människornas välfärd. 

I statsrådets redogörelse om planen för de offentliga finanserna 2025–2028 väntar sig finansministeriet att ekonomin inte växer alls i år utan tillväxten ligger på jämnt noll procent. Enligt samma prognos blir tillväxten 1,6 procent nästa år. Det är oroväckande att den ekonomiska tillväxten åter börjar avta efter nästa år, då den alltså är klen. År 2026 är tillväxten 1,5 procent, år 2027 1,3 procent och år 2028 är den nere i 1,1 procent. 

I fråga om de ekonomiska utgångspunkterna uppges det i planen för de offentliga finanserna bland annat att den totala effekten av arbetsinsatsen minskar produktionen i slutet av granskningsperioden, när det högre deltagandet på arbetsmarknaden och den strukturella arbetslösheten börjar minska i långsammare takt och utvecklingen av andelen befolkning i arbetsför ålder vänder och leder till en minskad arbetsinsats. 

Sysselsättningsgraden väntas sjunka något i år och återgå därifrån till utgångsnivån 2023 under 2025. Mot slutet av ramperioden fortsätter sysselsättningen att öka och blir 76,1 procent 2028, medan siffran i utgångsläget 2023 var 73,2 procent. 

Hur lönesubventionerat arbete tillgodoräknas i arbetsvillkoret

Centerns utskottsgrupp är oroad över propositionens konsekvenser för det lönesubventionerade arbetet. Enligt propositionen ska lönesubventionerat arbete i fortsättningen i regel inte alls räknas till godo i arbetsvillkoret. Lönesubventionerat arbete är arbete som arbetstagaren utför i ett anställningsförhållande och för vilket lönen betalas enligt kollektivavtal. Syftet med lönesubventionerat arbete är att främja sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Lönesubvention kan beviljas om en arbetslös arbetssökande har brister i yrkeskompetensen, om personen har fyllt 60 år och är långtidsarbetslös eller om han eller hon har en varaktig skada eller sjukdom som försämrar förutsättningarna att få arbete. 

Den föreslagna ändringen har kritiserats vid arbetslivs- och jämställdhetsutskottets sakkunnigutfrågning om lagförslaget och i yttrandena till utskottet och det har konstaterats att den särbehandlar arbetstagare i lönesubventionerat arbete. Ändringen kommer att göra det betydligt mindre attraktivt att arbeta med lönesubvention och därmed också i övrigt förlänga arbetslöshetsperioderna för personer som har svårare att få jobb samtidigt som behovet av och kostnaderna för social- och hälsovårdstjänsterna ökar. Ändringen kan också försvåra förutsättningarna och möjligheterna för aktörer i små kommuner och tredje sektorn att få arbetstagare till exempel på landsbygden. 

Gradering av det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa enligt arbetets längd

I regeringsprogrammet för regeringen Orpo har man kommit överens om att se över utkomstskyddet för arbetslösa så att incitamenten att arbeta blir starkare. Enligt regeringsprogrammet graderas nivån på det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa enligt arbetslöshetens längd. Centern vill däremot gradera utkomstskyddet för arbetslösa enligt tiden i arbete före arbetslösheten. En längre tid i arbete före arbetslösheten ska berättiga till ett längre utkomstskydd för arbetslösa än en kort arbetserfarenhet. För närvarande och efter den föreslagna ändringen är varaktigheten för det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa densamma oberoende av hur länge personen har varit i arbetslivet före arbetslösheten. 

Centerns mål är att genom reformen uppnå de konsekvenser för de offentliga finanserna som är av samma storleksklass som regeringen uppskattade att den kommer att uppnå med sin egen modell. Enligt arbetsgruppen för utveckling av utkomstskyddet för arbetslösa kan graderingen enligt arbetets längd stärka de offentliga finanserna med cirka 200 miljoner euro genom en modell där utkomstskyddet för arbetslösa för varje 5 månaders arbete inflyter 100 dagar och det maximala antalet är 400 dagar. 

Vårt mål är en modell där det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa inflyter redan från kortvariga arbetspass. Centern uppmuntrar regeringen att till riksdagen lämna en ny proposition om gradering av det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa enligt tiden i arbetslivet före arbetslösheten. (Avvikande meningens förslag till uttalande) 

Rätt till inkomstrelaterat utkomstskydd för arbetslösa för alla som uppfyller villkoren

Vi vill utvidga rätten till inkomstrelaterat utkomstskydd för arbetslösa på lika villkor för alla sysselsatta. Centern anser att det strider mot försäkringsprincipen att alla sysselsatta blir tvungna att betala arbetslöshetsförsäkringspremie för sin lön, liksom alla arbetsgivare till löntagare, men att endast de som hör till en arbetslöshetskassa har rätt till inkomstrelaterat utkomstskydd för arbetslösa när arbetslösheten börjar, även om den som blivit arbetslös annars skulle uppfylla villkoren för inkomstrelaterat utkomstskydd för arbetslösa. I praktiken kan detta till exempel genomföras så att alla sysselsatta ska höra till en arbetslöshetskassa. Enligt en rapport som utredaren Mauri Kotamäki färdigställde 2018 (Kohti vakuuttavampaa ansioturvaa — Arvio ansiosidonnaisen työttömyysturvan kehittämismahdollisuuksista) uppgår finansieringsunderskottet till 228 miljoner euro med beaktande av kassornas ökade medlemsavgiftsinkomster. Av underskottet skulle 110 miljoner riktas till pensionssystemet. 

Reformen kan finansieras till exempel genom att finansieringsmodellen för utkomstskyddet för arbetslösa ses över så att kostnaderna täcks med arbetslöshetsförsäkringspremier. Den lönesumma som ligger till grund för försäkringspremierna uppgår grovt taget till cirka 100 miljarder euro, vilket innebär att höjningen av arbetslöshetsförsäkringspremien för varje 0,1 procentenhet medför cirka 100 miljoner euro. Reformen kunde ha genomförts redan från början av nästa år, när Sysselsättningsfonden i och med de senaste årens kraftiga sysselsättningsutveckling hade möjlighet att avsevärt sänka arbetslöshetsförsäkringspremierna. Centern förutsätter att regeringen skyndsamt bereder en reform som ska respektera försäkringsprincipen för alla sysselsatta och som innebär att alla som betalar arbetslöshetsförsäkringspremier har rätt till inkomstrelaterat utkomstskydd för arbetslösa på lika villkor. (Avvikande meningens förslag till uttalande 2) 

Bedömning och uppföljning av propositionens konsekvenser

Centerns utskottsgrupp anser det vara nödvändigt att regeringen följer lagändringarnas konsekvenser. I propositionen konstateras det att ändringarna i betydande grad ökar användningen av grundtrygghet och utkomststöd. I de yttranden som lämnats till utskottet har man varit oroad över att bedömningen av propositionens konsekvenser är bristfällig. 

Centerns utskottsgrupp är bekymrad över att bedömningen av de sammantagna konsekvenserna av de ändringar som regeringen redan gjort och som nu ska göras är bristfällig. Konsekvenserna av förmånsnedskärningar är betydande särskilt för barnfamiljer och kommer därför sannolikt att öka barnfamiljsfattigdomen. 

Vi anser att det är nödvändigt att regeringens sysselsättningsmål och konsolideringsmålen för de offentliga finanserna nås. Vi är emellertid oroade över om regeringen kommer att uppnå dessa mål. Därför bör regeringen kontinuerligt följa sysselsättnings- och ekonomiutvecklingen och vilka konsekvenser lagändringarna har för måluppfyllelsen samt vid behov vidta åtgärder. (Avvikande meningens förslag till uttalande 3)