En hög kvalitet på utbildning och fostran är centrala metoder för att trygga nationens och mänsklighetens förmåga att bevara funktionsdugligheten vid svåra omställningar och att återhämta sig från sådana. Utvecklingen av utbildningssystemet som helhet förutsätter att tillvägagångssätten, strukturerna och styrsystemet på olika utbildningsstadier utvärderas systematiskt och att utbildningens kvalitet, jämlikhet och förutsättningarna för kontinuerligt lärande främjas genom konkreta åtgärder. En stark kunskapsbas är en nödvändig förutsättning för tillgången på kompetent arbetskraft, samhällsekonomins hållbarhet, Finlands konkurrenskraft och välfärd. 

Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU) har gjort en utredning som visar att Finland ligger efter i utbildningskostnaderna inom den grundläggande utbildningen jämfört med de viktigaste nordiska och baltiska jämförelseländerna. Särskilt de resurser som avsätts för utbildning verkar vara obalanserade i förhållande till behovet. Det är svårt att hålla realkostnaderna på 2009 års nivå, eftersom inga andra parallella uppgifter visar att de egentliga behoven av ökade resurser inte skulle ha fortsatt att öka. Till exempel antalet elever som fått olika stödbeslut har ökat varje år sedan år 2009. Även om samhället med tanke på samhällsekonomin har sparat mycket pengar mellan åren 2010 och 2021 på ett sådant sätt att ökningen av undervisningskostnaderna har kunnat dämpas väsentligt, verkar det ur elevernas och familjernas synvinkel som om de inte har fått sådana tjänster som de eventuellt hade behövt. 

De nationella utvärderingarna av inlärningsresultaten inom den grundläggande utbildningen visar att skillnaderna i elevernas kunnande på olika håll i Finland är små och att också de regionala skillnaderna är små. Inom städerna kan det dock finnas stora skillnader mellan de olika skolorna, som kan påverkas av den socioekonomiska situationen i respektive region. En utbildningspolitik som eftersträvar rättvisa identifierar regionala skillnader och behov, men enbart utbildningspolitiska åtgärder kan inte påverka den regionala och samhälleliga segregationen, utan det behövs också andra politiska åtgärder, såsom ekonomi-, bostads- och sysselsättningspolitik. Enligt NCU:s bedömning inverkar arbetstagare som inte är bundna till undervisningsskyldigheten (t.ex. skoltränare) genom sin verksamhet och närvaro i skolorna positivt på engagemanget i läroanstalterna och på gemenskapen där. Fostran och utbildning ska inte ses isolerat från det övriga livet. Också andra beslut som försämrar barns och familjers välfärd, såsom nedskärningar i bostadsbidraget och utkomststödet, återspeglas i skolgången. Barns och ungas liv är en mångsidig helhet där små faktorer som verkar i samma riktning kan ha kumulativa effekter. Kunskapsskillnaderna mellan elever och skolor har ett starkt samband med den sociokulturella, utbildningsmässiga och ekonomiska differentieringen mellan familjer och regioner. Familjens ekonomiska situation hänger samman med exempelvis välfärd, hälsa, ork och resurser. Barnens kunnande utvecklas bäst när de får stöd av sin familj för skolgången. Mot denna bakgrund försvagar regeringen Orpos nedskärningar barns och ungas möjligheter att utvecklas och utveckla sig på bred front. 

Fostran och utbildning

För att genomföra åtgärderna enligt regeringsprogrammet ökas utvecklandet av den grundläggande utbildningen och småbarnspedagogiken med 200 miljoner euro fram till 2027. Finansieringen är dock inte en tydlig ökning för att stärka den grundläggande utbildningen, eftersom regeringen samtidigt skär ner statsandelarna. 

Enligt undervisnings- och kulturministeriet används tilläggsfinansieringen på 200 miljoner också för att finansiera nya åtgärder, såsom att öka minimiantalet timmar med 2–3 årsveckotimmar. 

Regeringen beslutade vid ramförhandlingarna att begränsa avgiftsfrihet för andra stadiet till det kalenderår under vilket den unga fyller 18 år. Detta innebär att avgiftsfriheten för största delen upphör innan examen på andra stadiet är slutförd. Den förra regeringen ville se till att andra stadiet slutförs genom att avgiftsfriheten för läromedlen utsträcks till utgången av det kalenderår då den studerande fyller 20 år. Därefter har avgiftsfriheten kunnat förlängas på de grunder som anges i lagen. Det beslut som nu fattas kan leda till att studierna avbryts på andra stadiet. 

Begränsningen av avgiftsfriheten på det sätt som regeringen gör drabbar oskäligt de unga som till exempel på grund av allvarligt insjuknande, inlärningssvårigheter eller deltagande i Hux-utbildning utexamineras senare från andra stadiet. Andra stadiet varar i allmänhet längre också för dem som har s.k. dubbelexamen, alltså både gymnasie- och yrkesutbildning. Det är således problematiskt med tanke på jämlikheten mellan de unga att avgiftsfriheten begränsas på det sätt som regeringen gör. 

Dessutom ökar begränsningen av avgiftsfriheten läroanstalternas administrativa börda avsevärt. En åtgärd med små ekonomiska konsekvenser kommer alltså främst att ge läroanstalternas mer arbete, vilket hindrar dem från att koncentrera sig på sin grundläggande verksamhet. 

Finansieringsmodellen för yrkesutbildningen har kontinuerligt ändrats under de senaste åren. Samma krympande medel fördelas ständigt på olika grunder, vilket varje gång ändrar storleken på den finansiering som de enskilda utbildningsanordnarna får. Någon får mer och en annan drabbas av nedskärningar. Detta försvårar förutsägbarheten i finansieringen och därmed ordnandet av utbildningen. I stället för att medlen ständigt omfördelas och skäras ned på olika grunder behöver yrkesutbildning en stabil och förutsägbar finansiering som motsvarar de faktiska utgifterna. 

Under åren 2011–2018 gjordes nedskärningar i finansieringen av yrkesutbildning på omkring 450 miljoner euro. Under förra regeringsperioden korrigerades situationen genom att 270 miljoner i tidsbunden projektfinansiering allokerades till yrkesutbildning, indexhöjningar återställdes och basfinansieringen höjdes med 50 miljoner euro. Trots allt detta och även om finansieringen av yrkesutbildningen i sin helhet har ökat under årens lopp bland annat i och med nya skyldigheter (t.ex. utvidgning av läroplikten), har driftsutgifterna per studerande minskat med över en sjättedel under drygt ett decennium. 

Regeringen skär ner yrkesutbildningen med 100 miljoner euro från och med 2025. Nedskärningen i finansieringen riktas enligt regeringen till yrkesutbildning för vuxna som redan avlagt examen. Målet är att minska ”anhopning” av utbildningen. Enligt undervisnings- och kulturministeriet säkerställer ministeriet genom styrning att utbildningsanordnarna riktar finansieringen och minskningen av studieplatserna särskilt till yrkes-, specialyrkes- och grundexamensutbildning som ordnas för vuxna som redan tidigare avlagt yrkesexamen på andra stadiet eller examen på högre nivå. 

Yrkesutbildningen har under ett studerandeår på ett kostnadseffektivt sätt kunnat utbilda cirka 1,8 studerande. En minskning på 100 miljoner euro per år minskar utbildningen med omkring 8 300 studerandeår. Resultatet kan bli att mängden personer som får utbildning minskar med nästan 15 000 studerande per år. Inom yrkesutbildningen finns det årligen omkring 330 000 studerande. Nedskärningen innebär i många läroanstalter ett minskat utbildningsutbud, anpassning av personal och funktioner samt avbrott i investeringar. 

Finansieringen av yrkesutbildningen lyder under en enda lag, så det är mycket svårt och arbetskrävande att rikta nedskärningen genom styrning. Dessutom är det oklart hur undervisnings- och kulturministeriet följer upp hur nedskärningarna riktas och vad ministeriet gör i sådana fall där nedskärningarna riktas fel. Det är mycket sannolikt att nedskärningarna också återspeglas i läropliktiga samt i utbudet av särskilt stöd och krävande särskilt stöd och närundervisning. 

Om man vill höja utbildningsnivån måste man sörja för yrkesutbildningens resurser. Kvaliteten på yrkesutbildningen är en väsentlig faktor för att de studerande ska kunna övergå till fortsatta studier. Enligt en utredning som gjorts av nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU) har antalet nya yrkeshögskolestuderande som avlagt yrkesexamen ökat stadigt sedan 2019 och år 2021 hade nästan hälften av de nya yrkeshögskolestuderandena avlagt yrkesexamen. Det är viktigt att ingripa till exempel i att en del studerande inom yrkesutbildning inte tror på sina möjligheter som yrkeshögskolestuderande. De tror inte att de klarar urvalsproven, att yrkeshögskolestudier är för tunga och att de inte får det stöd de behöver för sina studier. Enligt utredning framskrider dock dessa studerande väl i sina studier och utexamineras rentav något bättre än yrkeshögskolestuderande med gymnasiebakgrund. 

Yrkesutbildningen är central med tanke på kontinuerligt lärande och för att möjliggöra branschbyte. Arbetslivet förändras i snabb takt, och därför är uppdateringen av det egna kunnandet eller förvärvandet av ny examen för många det enda sättet att hålla sig kvar i arbetslivet. Regeringen försvårar för närvarande kontinuerligt lärande från många olika håll, eftersom också vuxenutbildningsstödet slopas utan vetskap om ett ersättande system. Dessutom har regeringen 2024 genomfört betydande nedskärningar i det fria bildningsarbetet. 

Regeringen ser livslångt lärande som en ”anhopning” av utbildning, även om mångsidiga möjligheter att utveckla sitt eget kunnande eller byta bransch genom hela livet är en väsentlig faktor för arbetsmotivationen och välbefinnandet i vidare bemärkelse. Till följd av regeringens politik kan många bli helt utanför arbetslivet. De hinder för livslångt lärande som regeringen sätter upp kan också förvärra bristen på arbetskraft till exempel inom småbarnspedagogiken, specialundervisningen och social- och hälsovårdsbranscherna. 

I planen för de offentliga finanserna konstateras det att finansieringsmodellen för gymnasieutbildning förnyas så att de sporrar till att ordna högklassig och ändamålsenlig utbildning på ett kostnadseffektivt sätt och så att tillgången till utbildning kan tryggas i olika delar av landet. 

I finansieringsmodellen kvarstår dock ett nedskärningselement som minskar statens ansvar för kostnaderna för att ordna utbildning med cirka 100 miljoner euro per år. De nedskärningar i finansieringen som gjorts har redan tidigare tvingat utbildningsanordnarna att sänka sina kostnader, vilket samtidigt leder till att den prestationsbaserade delen av finansieringen minskar. 

De faktiska nettokostnaderna för gymnasieutbildningen 2021 var 7 809 euro per elev. Den finansiering i form av pris per enhet som riktats till utbildningsanordnarna var dock endast 6 639 euro per elev. Finansieringen har inte tidigare räckt till för att täcka kostnaderna, och därför har kommunerna korrigerat skillnaden genom att öka sin självfinansiering. 

Situationen försvåras ytterligare när avgiftsfriheten för läromedel begränsas till 18 år. Hittills har det blivit oklart hur kommunerna ska instrueras om ändringen. Om tanken ändå är att kommunerna i sista hand ekonomiskt kompenserar detta beslut genom att öka sin självfinansieringsandel av gymnasieutbildningen, tas pengarna i slutändan från kommunernas stora budgetposter för småbarnspedagogiken och den grundläggande utbildningen. 

Permanent tilläggsfinansiering för stöd för lärande och studiehandledning anvisas för hela andra stadiet till ett belopp av sammanlagt 20 miljoner euro från och med 2025. De ändringar i lagstiftningen som hänför sig till stödet för inlärning håller för närvarande på att utredas och på basis av dem införs ett förvaltningsförfarande för beslut om meddelande av specialundervisning i gymnasieutbildningen. Inom gymnasieutbildningen är den administrativa resursen tämligen liten och användningen av tilläggsresurser till stödet för administrativa uppgifter minskar tillhandahållandet av det egentliga stödet. 

Utbildningsstyrelsens lagfästa arbete har en enorm betydelse för hela det finländska utbildningssystemet och utvecklingen av det. Detta arbete hotas nu av regeringens nedskärningar, som Utbildningsstyrelsen inte har kunnat förutse i sin egen verksamhetsplanering, eftersom de besparingar som man beslutat om i regeringsprogrammet tidigareläggs. Utbildningsstyrelsen har redan anpassat sin verksamhet 2024. 

Situationen är särskilt kritisk i statens allmänbildande läroanstalter, där planerna och resurserna måste säkerställas läsårsvis. Vissa av de digitala tjänster som Utbildningsstyrelsen upprätthåller måste troligtvis slopas helt och hållet. 

Utbildningsstyrelsen ordnar årligen cirka 50 ansökningar om statsunderstöd som i stor utsträckning riktas till hela utbildningsfältet. (t.ex. för fortbildning inom undervisningsväsendet, digital inlärning, stöd för inlärning, undervisning för personer med främmande språk som modersmål, klubbverksamhet, läskunnighetsarbete, studiesedelverksamhet samt mångsidigt utvecklande av undervisning och utbildning). En betydande sänkning av statsunderstöden hotar detta arbete, som är av stor samhällelig betydelse. 

Universitetens och yrkeshögskolornas basfinansiering bör stärkas, men det kommer inte att ske någon ökning av den. FoU-finansieringen bör också riktas till basfinansieringen av högskolorna. Riktlinjer för detta har också dragits upp i den parlamentariska rapporten från arbetsgruppen för forskning och utveckling. Också i regeringsprogrammet konstateras det att ökningarna av FoU-finansieringen också riktas till grundforskning vid universitet och yrkeshögskolor. 

Det är viktigt att stärka högskolornas basfinansiering och grundforskning också om vi vill uppnå målet att antalet unga högskoleutbildade vuxna ska vara 50 procent före 2030. 

Den reella basfinansieringen för yrkeshögskolorna kommer att vara cirka 35 miljoner euro lägre 2023 på grund av regeringen Orpo-Purras nedskärningar. Detta görs i en situation där yrkeshögskolornas examensmål stiger betydligt. Den nuvarande nivån på basfinansieringen kommer inte att räcka till för att utbilda en växande grupp studerande. 

I konsekvensbedömningar som gjorts av social- och hälsovårdsministeriet och Institutet för hälsa och välfärd har de studerande nämnts som en av de värst drabbade grupperna till följd av regeringens nedskärningar. Regeringen fryser indexhöjningarna av studiepenningen under 2025–2027. Detta minskar avsevärt studiestödets köpkraft, incitamentet att få tillräckligt med studiepoäng sjunker och behovet av att prioritera arbete framför studierna ökar. 

Dessutom återför regeringen de studerande från det allmänna bostadsbidraget till studiestödets bostadstillägg från och med den 1 augusti 2025, vilket avsevärt försämrar de studerandes försörjning. Enligt uppskattning kan överföringen av studerande till studiestödets bostadstillägg innebära en nedskärning på upp till 134,10 euro per månad för en studerande som bor i Helsingfors. Med beaktande av tidigare nedskärningar minskar stödet för boende för studerande som bor i Helsingfors med upp till 205,60 euro per månad. 

Samtidigt höjer regeringen statsborgen för studielån, vilket påskyndar de studerandes skuldsättningsutveckling. De studerandes oro över utkomsten är en av de viktigaste faktorerna som försämrar välfärden och orken. Enligt Finlands Bank har studielånestocken ökat betydligt under de senaste åtta åren. Räknat i euro har den rentav fördubblats sedan studiestödsreformen 2017, då tyngdpunkten i stödet likaså lades på lån. Enligt FPA:s preliminära uppgifter hade personer med högskoleexamen 2022 i genomsnitt redan 22 660 euro i lån. 

Samtidigt som studielånen redan nu ökat har räntorna på studielånen stigit betydligt under de senaste åren. Räntehöjningen syns i FPA:s statistik, eftersom mer än tusen personer fick räntebidrag för studielån 2022, vilket var nästan 60 procent mer än tidigare. 

Regeringen Orpo-Purra har redan i sitt regeringsprogram förbundit sig att vidta åtgärder som strävar efter att höja antalet högskoleutbildade unga vuxna så nära 50 procent som möjligt före 2030. De ändringar som nu görs i de studerandes försörjning påverkar dock avsevärt lika möjligheter att studera och utgör således en risk för att målet inte nås. 

Konst och kultur

Satsningar på konst, kultur och kreativa branscher är mycket effektiva, både när det gäller ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Enligt en utredning som Taloustutkimus publicerade 2021 genererar branschen med nuvarande finansiering på 1,3 miljarder euro för konst och kultur ett resultat på 14 miljarder euro, varav den offentliga sektorn inbringar intäkter på 3,4 miljarder euro. De kreativa branscherna ger alltså mer än tio gånger så stor nytta i förhållande till statens satsningar, även om finansieringen av alla stödformer, såsom konstfostran för barn, inte ens är avsedd att ge förtjänst. Enligt den senaste utredningen, som gjordes i början av 2024, har näringsgrenen ökat med över en miljard euro per år, vilket visar branschens betydande tillväxtpotential. 

Trots denna potential är Finlands satsningar på de kreativa branscherna blygsamma. Finlands kulturbudget är femte lägst i EU-länderna och den offentliga sektorns konsumtionsutgifter för kulturtjänster är under hälften jämfört med grannlandet Sverige. Detta syns i att antalet arbetsplatser och företag inom branschen är lågt i förhållande till jämförelseländerna. Exempelvis i Sverige sysselsätter de kreativa branscherna mer än dubbelt så många människor som i Finland. Antalet företag i branschen är i Sverige omkring fyra gånger större och hushållen använder 5,1 procent av sina inkomster till kulturtjänster, medan motsvarande siffra i Finland är endast 3,1. Finland bör därför i fråga om att satsa på kultur närma sig sina jämförelseländer, såsom Sverige eller Danmark. 

Nedskärningarna från organisationerna är nedskärningar i sysselsättningen. Också den kulturpolitiska redogörelsen utarbetas i en situation där regeringen skär ner resurserna inom den arbetsintensiva konst- och kulturbranschen. Vilket budskap sänder de redan gjorda nedskärningarna, och de planerade återkommande nedskärningarna med konsekvenser långt in i framtiden, till dem som är intresserade av konst och kultur eller till dem som önskar sig ett yrke inom branschen, till barnen och ungdomarna? 

Konst- och kulturfältet lider fortfarande av coronapandemins konsekvenser. Till exempel inom området levande musik fick man först 2023 det första hela verksamhetsåret efter pandemin. Dessutom befinner sig många aktörers resurser inom branschen redan i övrigt på gränsen för det hållbara, och även en liten sänkning av stödet kan sänka hela verksamheten. 

I denna situation beslutade regeringen att öka och påskynda de nedskärningar som tidigare planerats för undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde. Det är fortfarande oklart hur nedskärningarna kommer att inriktas på kulturområdet, statsandelssystemet och det fria fältet. 

Besparingarna 2025 stiger till 75 miljoner euro och besparingarna 2026 till 150 miljoner euro. Det finns inte vetskap om ytterligare besparingar för 2027 och 2028 jämfört med tidigare beslut. De exakta allokeringarna av nedskärningarna görs i samband med den kommande budgetberedningen. 

Konst och kultur är viktiga delar också för fostran av barn och unga och för upprätthållandet av välfärden. Konst och kultur har också skrivits in i konventionen om barnets rättigheter. Regeringen skär dock ned i barnkulturen i en situation där anslagen redan är små. Dessa nedskärningar drabbar värst de mest utsatta barnen, vars kulturella rättigheter redan är sämre. 

Kulturorganisationerna utför ett värdefullt arbete som kompletteras med frivilligarbete. Nedskärningarna i branschorganisationerna leder till att verksamheten äventyras. Organisationerna utför en hel mängd viktigt arbete som inte täcks av den offentliga eller den privata sektorn. I organisationer där personalkostnaderna är den viktigaste utgiften finns det helt enkelt ingenting kvar att skära ned på utan att verksamheten allvarligt äventyras och arbetslösheten ökar. 

Med tanke på den oklara tidsplanen för genomförandet av nedskärningarna är det omöjligt för konstinstitutioner och andra aktörer och arrangörer av kulturevenemang att planera och genomföra sin verksamhet på lång sikt. Men sektorn måste kunna arbeta med framförhållning och ingå avtal och åtaganden med verkan längre in i framtiden. 

De kreativa branschernas andel av statsbudgeten är liten, men de har stor genomslagskraft. 

Å andra sidan åstadkommer man stora skador genom nedskärningar av stöd som är små med tanke på statsbudgeten, eftersom många aktörer inom konst- och kulturbranschen redan nu lever ur hand i mun. Nedskärningarna i konst- och kulturfältet har också större konsekvenser inte bara för människornas välfärd utan också för livskraften inom andra branscher, såsom turismen. 

Höjningen av mervärdesskatten från 10 procent till 14 procent har stor inverkan inom konst- och kulturbranschen. 

Höjningen av mervärdesskatten på inträdesbiljetter försämrar efterfrågan på olika sätt i en situation där många konsumenters köpkraft har försämrats. Detta påverkar människornas möjligheter att delta i olika kulturevenemang oberoende av inkomstnivå. 

Att antalet besökare minskar eller att en del av evenemangen till och med upphör har omfattande konsekvenser också för turismen, inkvarteringstjänsterna och restaurangerna. Också dessa områden är områden som drabbats hårt av pandemin och som fortfarande håller på att återhämta sig och som inte längre tål nya slag. 

Dessutom inskränker höjningen av mervärdesskatten utbudet av inhemsk scenkonst och minskar konstnärernas möjligheter att uppträda samt verksamhetsförutsättningarna för företag som yrkesmässigt ordnar olika evenemang. Höjningen av mervärdesskatten på inträdesbiljetter, samtidigt som konsumenternas köpkraft minskar kraftigt, kan öka konkurserna bland företag i branschen. 

Höjningen av moms på böcker innebär att Finland blir ett av de länder som beskattar böcker hårdast i Europa. Den samhällsekonomiska betydelsen av att momsen på böcker höjs är liten, men det är tvivelaktigt för stödet till litteratur, författare och läskunnighet. Denna åtgärd försvårar läsintresset och är på lång sikt skadlig för utvecklingen av läskunnigheten i alla åldersklasser. 

Dessutom är regeringens politik i fråga om höjningen av mervärdesskatten inkonsekvent, oklar och ogenomskinlig, vilket medför stora svårigheter för dem som är föremål för den. Det är fortfarande oklart när höjningarna av de reducerade skattesatserna kommer att träda i kraft. Detta är en helt orimlig situation för exempelvis sektorn för levande musik, där omkring hälften av inkomsterna utgörs av inträdesbiljetter. Företagen i branschen måste kunna bedriva sin affärsverksamhet med framförhållning, och det hindrar regeringen nu. 

Regeringen skär ner kompensationen för privatkopiering från 11 miljoner euro till 5,5 miljoner euro. Kompensation för privatkopiering är den kompensation som betalas till upphovsmännen för att var och en lagligen får kopiera verk för eget bruk. En del av kompensationen för privatkopiering går direkt till upphovsmännen och konstnärerna, medan en annan del finansierar verksamheten vid centrumen för kulturell främjande. 

Det bör beaktas att kompensationsavgiften inte är ett vanligt kulturanslag enligt prövning. Utöver upphovsrättslagen förutsätter också EU:s direktiv om upphovsrätt i informationssamhället att rättsinnehavarna får rimlig kompensation för privatkopiering. Begreppet ”rimlig kompensation” som avses i direktivet begränsar regeringens möjligheter att enligt prövning minska anslaget exempelvis på grund av de allmänna statsfinansiella sparbehoven. 

Kompensation för privatkopiering är en viktig fråga för konstnärernas utkomst och för många regionala kulturproduktioner och kulturevenemang. Kopiering orsakar betydande inkomstbortfall för upphovsmän till immateriellt innehåll, och inte ens den nuvarande kompensationsnivån räcker tillnärmelsevis till för att täcka inkomstbortfallet. 

Kompensationssystemet måste reformeras så att vi bättre kan trygga förutsägbarheten och kontinuiteten för upphovsmännen och den kreativa sektorn. Även om benämningen kompensation har blivit föråldrad är behovet större än någonsin. 

Målet har länge varit att se över kompensationssystemet så att det motsvarar dagens omvärld. Genom att plötsligt skrota nivån på kompensationen leder regeringen situationen i fel riktning i stället för att planera en reform av kompensationssystemet med omsorg och genom att lyssna på branschen. 

I regeringsprogrammet utfäster man att som en del av reformen av den sociala tryggheten löser regeringen problem i anslutning till social- och utkomstskyddet för dem som är verksamma inom kulturbranschen och de kreativa branscherna. Man lovar särskilt att fästa uppmärksamhet vid frilansarnas ställning. 

Skrivningen i regeringsprogrammet står i skarp kontrast till regeringens handlingar. De kreativa branscherna lider fortfarande av de skador som coronapandemin orsakat. I stället för att stödja återhämtningen skär regeringen ner i den sociala tryggheten på ett sätt som slår särskilt mot frilansare men också mot personer med korta anställningsförhållande inom de kreativa branscherna. 

Försämringen av utkomstskyddet för arbetslösa raserar den sociala tryggheten inom de kreativa branscherna. Det finns inte heltidsarbete för alla och till exempel arbetsvillkoret på 12 månader är ofta helt omöjligt att uppfylla för frilansare inom kulturbranschen. En stor del av arbetstagarna inom den kreativa sektorn utför redan annat arbete vid sidan av det konstnärliga arbetet. Om det konstnärliga arbetets andel ytterligare sjunker, finns det snart inget sådant arbete. Nedskärningarna i den sociala tryggheten kan i praktiken innebära att de för kulturområdet viktiga frilansarna snart inte längre finns. 

Idrottsverksamhet

Också idrott och motion lider av regeringens beslut att öka och påskynda nedskärningarna inom undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde. Idrottsbudgeten kan försvagas med upp till drygt 40 miljoner euro 2026. Finlands Olympiska kommitté bedömer att finansieringen av idrott och motion hotas av nedskärningar på nästan 15 procent 2025 och närmare 30 procent 2026 jämfört med finansieringen för 2023. 

De största finansiärerna av idrott och motion är även i fortsättningen kommunerna och hushållen, men så stora nedskärningar i statens idrottsanslag syns oundvikligen betydligt i möjligheterna att främja idrott, såsom till exempel i nivån på statens framtida bidrag till byggandet av idrottsanläggningar. Erhållandet av statsunderstöd har en betydande roll i genomförandet av projekt som gäller byggande av idrottsanläggningar i kommunerna. Största delen av kommunerna bedömer redan nu att behovet av att iståndsätta idrottsanläggningar eller reparationsskulden är ett betydande problem i den egna kommunen. Dessutom råder det i många tillväxtcentrum brist på motionslokaler, såsom olika lokaler för inomhussport och därmed på träningsturer för många grenar. Regeringens nedskärningar i det fria bildningsarbetet gäller också motion till exempel vid medborgarinstitut och folkhögskolor samt vid idrottsinstitut och nedskärningarna i yrkesutbildningen också verksamheten vid idrottsinstitut. Regeringens idrottssparande står också i strid med regeringsprogrammets mål att öka rörligheten. Utöver nedskärningarna inverkar höjningen av mervärdesskatten på idrottsföreningarnas och idrottsföretagens verksamhet och hotar att höja priset på utövande av motion och idrott. Den senaste tidens nedskärningar i den sociala tryggheten och de senaste årens allmänna höjning av kostnadsnivån kan också inverka på möjligheterna för en del av befolkningen att utöva motion och till exempel göra det möjligt för barn att utöva motion. 

Att nedskärningarna tidigareläggs försvårar idrottsaktörernas möjligheter att anpassa sig till situationen. Nedskärningarna strider dessutom mot regeringsprogrammets mål att öka befolkningens idrottsaktivitet. 

Priset för fysisk inaktivitet är högt. Otillräcklig motion och fysisk inaktivitet kostar årligen samhället över 4,7 miljarder euro. Regeringen måste göra en bedömning av konsekvenserna för motion och idrott. 

Motion och idrott påverkas både av att den allmänna momssatsen höjs från 24 procent till 25,5 procent och av att den reducerade momssatsen höjs från 10 procent till 14 procent. 

Höjningen av mervärdesskatten försvårar verksamheten vid idrottsinstitut, grenförbund, idrottsföreningar och företag inom idrottssektorn och kommer även att höja priset på hobbyverksamhet. En lägre mervärdesskattesats bör tillämpas på alla tjänster som främjar rörligheten eller på andra skattemässiga sätt för att underlätta aktörernas kostnadsstegring. 

Regeringens skattehöjningar slår till mot idrottsföreningar, som är betydande samhällsaktörer. I föreningsverksamheten deltar i olika roller 1,8 miljoner finländare och i dem utför rentav 500 000 finländare frivilligt arbete. Det ekonomiska värdet på det frivilliga arbetet uppgår till 700 miljoner euro per år. 

Ungdomsarbete

Ungdomsområdet finansieras som en del av undervisnings- och kulturministeriets statsunderstöd, som utöver de nedskärningar som nu beslutats i regeringsprogrammet också är föremål för nya nedskärningar. Dessutom tidigareläggs nedskärningarna jämfört med vad som tidigare beslutats, vilket medför stora svårigheter för branschen. 

Också inom ungdomsområdet är det fortfarande i stor utsträckning öppet hur nedskärningarna kommer att riktas. Beslut om allokeringarna fattas hösten 2024, men skalan är klar. Besluten kan innebära en nedskärning på 20 procent på ungdomsområdet. 

Nedskärningarna är betydande och påverkar enligt en enkät gjord av Allianssi verksamheten så att nästan var tredje ung person tvingas lägga ner en hobby och mer än hälften av de unga blir utan en avgiftsfri plats att fördriva tiden på. Eftersom ungdomstjänsterna är koncentrerade till de stora städerna drabbar nedskärningarna främst landsbygden och de mest utsatta ungdomarna, som är mest beroende av avgiftsfria tjänster. 

Tilläggssatsningarna på unga, såsom terapigarantin för barn och unga och en engångssatsning på fem miljoner euro på arbetet mot mobbning i skolan, är bara plåster i situationer där man inte ingriper i orsakerna till problemen. Regeringens beslut fördjupar bristen på delaktighet och ojämlikheten och ökar den inverkan som barnens och de ungas bakgrund har på möjligheterna att delta. 

Den kommunala ekonomin

Nettoeffekterna av åtgärderna i planen för de offentliga finanserna drabbar olika kommuner och en del av beslutens konsekvenser för kommunerna är först i färd med att preciseras. Konsekvensbedömningarna är också ställvis teoretiska, såsom till exempel det helt orealistiska målet att fullt ut genomföra och verkställa programmet för att lindra normer inom kommunerna redan från ingången av 2025. 

Det måste också beaktas att det finns stora skillnader i fråga om situationer och utvecklingstrender mellan kommunerna. Folkökningen i Finland är koncentrerad till huvudstadsregionen och de stora städerna. Huvudstadsregionen har den snabbaste folkökningen och blir samtidigt mer flerspråkig, eftersom andelen personer med ett främmande språk som modersmål av befolkningsökningen 2023 var rentav 80 procent. Samtidigt ökar de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna när andelen sysselsatta invånare i kommuner med flyttningsunderskott minskar. 

I statens finansieringsbeslut bör man därför beakta skillnaderna mellan kommunerna samt konsekvenserna av invandringen och inslaget på främmande språk. Reformerna av kommunernas uppgifter och finansiering får inte försvaga kommunernas finansieringsbas. 

Efter social- och hälsovårdsreformen ska städernas finansieringsbas vara sporrande. Den kraftiga ökningen av servicebehovet inom småbarnspedagogiken och undervisningen i huvudstadsregionen förutsätter ökade investeringar i lokaler för daghem och skolor. Investeringarna ökar statens skatteinkomster och huvudstadsregionens tillväxt gagnar hela Finlands ekonomiska tillväxt. Samtidigt måste man se till att det överallt i Finland går att tillhandahålla basservice av hög kvalitet. 

Statens sparåtgärd i indexhöjningen av statsandelen för basservice och effekterna av överföringskalkylerna för social- och hälsovården på kommunernas statsandelar försvagar möjligheterna att finansiera bildningstjänsterna. De ovan nämnda nedskärningarna är i praktiken nedskärningar i tjänsterna för barn och unga. Finansieringen av överföringen av arbets- och näringstjänsterna bör genomföras kostnadsneutralt och nivån på finansieringen bör justeras så att den motsvarar de faktiska kostnaderna för de tjänster och förmåner som överförs. Om reformen leder till att kommunernas ekonomi försvagas, försämras också möjligheterna att finansiera bildningstjänster.