Utrikespolitiskt var tiderna fortfarande mycket oroliga. Efter första världskriget splittrades imperierna i Europa. Nya demokratier uppstod, och världsrevolutionen stod fram som ett reellt hot. Bolsjevikerna hade ännu inte cementerat makten i Ryssland. Landet hade drivit in i ett kaotiskt inbördeskrig, där också utländska makter och tsarens tidigare generaler var involverade.
Riksföreståndare Mannerheim ansåg att också Finland kunde dra nytta av kaoset i Ryssland. Vid öppnandet av lantdagen konstaterade Mannerheim (Prot 1919) att Finland inte med likgiltighet kan ”åse de lidanden och förföljelser, för vilka våra utanför Finland boende stamfränder äro utsatta, och deras hårda kamp för sina nationella mål.” Riksföreståndaren uppmanade de finländska frändefolksaktivisterna att befria Aunus och Vitahavskarelen från bolsjevikerna.
Rekryteringen av frivilliga till en militär expedition i öst delade åsikterna i lantdagen. SDP:s lantdagsmän lade i april fram två interpellationer i frågan. I första behandlingen (PTK 1919 1, 11.4.) förnekade den avgående regeringens statsminister Ingman att det förelåg något krigshot. Han såg heller inga tecken på förberedelser inför en intervention. Det var dock en sanning med modifikation, eftersom regeringen i början av april beslutat tillåta att frivilliga bistår upproret i Aunus.
I svaret på den andra interpellationen (PTK 1919 1, 29.4.) i april medgav statsminister Castrén att regeringen inte förhindrat finländska frivilliga ”att hjälpa olonetsarna i deras kamp för allt, som är människan dyrbarast”. SDP kunde å sin sida inte godkänna att väpnade styrkor med regeringens vetskap användes för att hjälpa frändefolken. Under interpellationsdebatten blev det också klart att det fanns ett mer oförskönat motiv, nämligen att – som en lantdagsman uttryckte det – motsätta sig en spridning av den bolsjevistiska pesten.
Ryktena om finska truppers medverkan i det inbördeskrig som härjade Ryssland fick SFP:s Georg Schauman att lämna en interpellation om en planerad militär operation mot S:t Petersburg (PTK 1919 1, 20.5.). Trots att tillräckligt många (23) lantdagsmän anslöt sig till interpellationen, vägrade regeringen besvara den. Först år 1928 fick riksdagsordningen en bestämmelse enligt vilken en medlem i statsrådet är skyldig att besvara en interpellation som fått tillräckligt stöd.
Riksföreståndare Mannerheim informerade den 12 juni Samlingspartiets lantdagsgrupp om att han stödde en erövring av S:t Petersburg. Santeri Alkio var till en början den enda i regeringen som motsatte sig planen. Så småningom började också andra ministrar luta mot att en förhandlingslösning i frågan vore att föredra. En delegation bestående av lantdagsmän besökte gränszonen i syfte att bedöma situationen. Ljuden vittnade om oroligheter i området, men de socialdemokratiska delegaterna var osäkra på vilken sida av gränsen skotten avlossades i. Efter delegationens återkomst till Helsingfors beslutade lantdagen om såväl regeringsformen som om finansiering av Aunusexpeditionen.
Regeringen föreslog i en tilläggsbudget 25 miljoner mark för ”upprätthållande av den allmänna ordningen särskilt i Finlands gränstrakter” (Hand 1919 2). Trots att de finländska frivilliga trängt över den östra gränsen, motiverade regeringen anslaget med kampen mot bolsjevismen på den finska sidan av gränsen. I plenardebatten upprepade SDP sin reservation om krigshetsning. Också några svenskspråkiga republikaner instämde i reservationen (PTK 1919 1, 21.6.). Konstellationen från slutet av 1917 upprepades såtillvida att endast SDP var redo för en fredlig samvaro med de nya makthavarna i Sovjetryssland.
Finland befann sig i det närmaste i krigstillstånd, men Aunusexpeditionen gav ett magert utbyte. Det gick bättre i frändefolkskriget i Estland, där finländska frivilligstyrkor deltagit i självständighetskampen.