Denna sida använder kakor (cookies). Läs mer om kakor
Nedan ser du närmare vilka kakor vi använder och du kan välja vilka kakor du godkänner. Tryck till slut på Spara och stäng. Vid behov kan du när som helst ändra kakinställningarna. Läs mer om vår kakpolicy.
Söktjänsternas nödvändiga kakor möjliggör användningen av söktjänster och sökresultat. Dessa kakor kan du inte blockera.
Med hjälp av icke-nödvändiga kakor samlar vi besökarstatistik av sidan och analyserar information. Vårt mål är att utveckla sidans kvalitet och innehåll utifrån användarnas perspektiv.
Hoppa till huvudnavigeringen
Direkt till innehållet
Historikerna har lagt fram olika tolkningar om när Finland blev en stat.
Finland var ett östligt landskap i det svenska riket i över sexhundra år, tills det blev en autonom del av det ryska kejsardömet i samband med Borgå lantdag år 1809. Kejsar Alexander I förklarade då att han ”upphöjde Finland bland nationernas antal”.
I enlighet med kejsarens löften fick Finland avvikande från sitt nya moderland bibehålla sin lutherska tro, det svenska språket som officiellt språk och det gustavianska statsskicket med dess regeringsform. Finland fick också en egen centralförvaltning och fyrståndsrepresentation.
Det har ofta ansetts att den finska staten uppstod under Borgå lantdag. Denna uppfattning har dock också kritiserats. Vissa anser att det var först efteråt i och med det nationella uppvaknandet som man började påstå att Finland föddes som stat redan år 1809. Enligt den kritiska tolkningen lovade kejsaren nog i sitt tal i Borgå att de tidigare lagarna och den lutherska tron hålls i kraft, men han gav inte Finland status som en separat stat. Under autonomins tid var relationen mellan Finland och Ryssland inte någon personalunion mellan två separata stater, utan Finland utgjorde endast ett eget förvaltningsområde som en del av det ryska kejsardömet.
Att grunda en stat är inte enbart en juridisk lagstiftningsåtgärd. Ett villkor för statens existens är också att människorna som bor i området är medvetna om att de hör till samhället i fråga. Finlands ställning som stat var ett ämne som först diskuterades endast bland den fåtaliga intelligentian främst på svenska eller ryska. Det finska ordet ”valtio” (stat) användes första gången så sent som år 1848. På en studentfest den 13 maj samma år uruppfördes sången Vårt land och den första flaggan som tillverkats för Finland avslöjades. Småningom lärde sig också den vanliga finskspråkiga befolkningen att identifiera statens existens. Senast i samband med att Finska Statens Järnvägar grundades, Finland fick egen valuta och Borgå lantdag ordnades år 1863 började finländarna uppfatta sitt land som en stat.
Finlands historia är ett exempel på hur en stat kan börja växa fram redan innan den blir självständig. Finland påminde om en stat före sin självständighet, trots att den högsta beslutanderätten utövades av den ryske kejsaren. Efter första världskriget och de händelser som följde av den ryska revolutionen godkände Finlands riksdag självständighetsförklaringen 6.12.1917.
Finland skickade omedelbart en begäran om erkännande av sin självständighet till Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Dessa länder väntade dock på att också Ryssland skulle erkänna Finland. Erkännandet erhölls den 31 december 1917. Efter det började också de övriga staterna stegvis erkänna Finland som en självständig stat. I slutet av år 1919 hade sammanlagt 29 stater erkänt Finland. Erkännandet framskred ganska långsamt i och med att de tyska trupperna anlände till Finland våren 1918. Många befarade att Finland skulle förlora sin självständighet och bli en vasallstat under Tyskland.
Finland befäste sin ställning slutligt genom att bli medlem i Nationernas Förbund. Finland godkändes som medlemsstat 16.12.1920. Följande år bekräftade Nationernas Förbund också att Åland hörde till Finland.