I regeringens förslag till plan för de offentliga finanserna för 2025–2028 beräknas den ekonomiska tillväxten vara ungefär noll år 2024. År 2025 förväntas ekonomin växa med 1,6 procent, varefter tillväxten bromsar upp ytterligare. Arbetslösheten har ökat i Finland och sysselsättningsgraden har sjunkit i ungefär ett års tid. Statsskulden ökar till cirka 12,7 miljarder euro under 2024. 

Regeringen ställde i sitt regeringsprogram upp som mål att skuldkvoten ska börja minska och underskottet inom den offentliga sektorn ska minska till 1,0 procent. Statens revisionsverk påpekar i sitt yttrande till utskottet att utifrån de nuvarande prognoserna kommer regeringens mål för saldot och skulden inte att nås. Enligt finansministeriets prognos väntas den offentliga sektorns saldo vara -1,9 procent i förhållande till bnp år 2027. 

Det faktum att regeringens mål rinner ut i sanden förklaras delvis av att tillväxten och tillväxtprognoserna är sämre än väntat. Byggbranschens betydelse för ekonomin är större i Finland än i många jämförelseländer. Det är därför sannolikt att om man redan hösten 2023 skulle ha vidtagit korrigerande och förtroendeingivande åtgärder för att hjälpa branschen, skulle recessionen ha kunnat lindras avsevärt och tillväxten skulle ha vidtagit igen. Dessutom kunde regeringen redan i den ordinarie budgeten för 2024 ha stärkt skatteintäkterna genom åtgärder som skulle ha dämpat sänkningen av skatteuttaget. På så sätt skulle Finland ha kunnat undvika att 2024 överstiga EU:s krav på 3,5 procent, som är gränsen för förfarandet vid alltför stora underskott, utan att man helt oväntat och mitt under årets gång höjer mervärdesskatten till historiskt höga 25,5 procent. En höjning som genomförs utan förvarning och på extremt kort tid och som hotar att orsaka omfattande störningar i företagens verksamhet. 

Regeringen har genast under sitt första år tvingats till en historisk höjning av mervärdesbeskattningen på grund av tre avgörande misstag i regeringsprogrammet och den första budgeten. 

Den ekonomiska recessionen och den förväntade långsamma tillväxten har tillsammans med regeringens beslut att betona anpassningar av utgifterna lett till kraftigt minskade skatteinkomster. Vid förhandlingarna har regeringen slutligen valt att ta med beskattningen som en åtgärd. Trots detta väntas den totala skattesatsen även efter de nya åtgärderna att sjunka med 1,2 procentenheter 2022–2027, det vill säga med cirka 4 miljarder euro. 

SDP har som en del av sitt eget anpassningspaket föreslagit att minskningen av skatteuttaget ska bromsas upp. Men till skillnad från regeringens alternativ skulle SDP i högre grad ingripa i beskattningen av de allra högsta inkomsterna och i beskattningen av ägandet. Vi skulle också slopa ineffektiva skattestöd. Regeringen har valt att genomföra merparten av skatteanpassningen genom att höja den regressiva mervärdesskatten. Det här drabbar i största utsträckning dem med låga och medelinkomster, i synnerhet när de som är beroende av social trygghet inte kompenseras för höjningen. 

Anpassningen fördelas totalt sett fortfarande mycket ojämnt. Regeringen skyddar utöver de högsta inkomsterna även företagsstöden. Istället gör man synnerligen drastiska nedskärningar i pensionärernas försörjning. Pensionärerna drabbas förutom av den besynnerliga skattehöjningen också av nedskärningen av bostadsbidraget, de stigande klientavgifterna och skattehöjningarna på läkemedel. Också de studerandes ställning försvagas genom en kraftig nedskärning av bostadsbidraget. 

Tillväxtåtgärder och sysselsättning 

Den största svagheten i regeringens ekonomiska politik är att den inte tar fasta på att stärka tillväxten, vare sig på kort eller lång sikt. Inte ens en konjunktur på väg uppåt löser de problem som kommer att prägla Finlands ekonomi för en längre tid. Landets ekonomiska tillväxt bygger framför allt på en ökad produktivitet, och grunden för det utgörs av en hög kompetens. På dessa områden är regeringens åtgärder både svaga och ambitionslösa. Störningar på arbetsmarknaden och en bakåtsträvande klimatpolitik har lett till att omvärlden har försämrats. Det behövs både offentliga och privata investeringar som stöder ekonomisk tillväxt, sysselsättning och grön omställning. Skattestrukturerna och företagsstöden bör ses över utifrån dessa utgångspunkter. 

Näringslivet, de ekonomiska experterna och finansministeriet är alla eniga om att det största problemet i Finlands ekonomi på sikt är att det mänskliga kapitalet inte ökar, alltså kompetensen och antalet personer i arbetsför ålder. Regeringens sysselsättningsåtgärder baserar sig dock nästan uteslutande på nedskärningar i den sociala tryggheten. Det bör noteras att finansministeriet i prognoserna inte har tilltro till regeringens planer på att öka sysselsättningen. Enligt den senaste prognosen kommer man knappt att kunna återfå de sysselsatta som har försvunnit från arbetsmarknaden i början av regeringsperioden. Det finns många orsaker till detta förutom det svaga konjunkturläget. Som rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken har konstaterat sträcker sig orsakerna till arbetslösheten mycket längre än till enbart incitamentsproblem. En del av de arbetslösa saknar kompetens. Detta problem lindras knappast av regeringens beslut att slopa vuxenutbildningsstödet och skära i utbildningen efter den grundläggande utbildningen. En del har hälsoproblem, och vården av dem underlättas knappast av regeringens nedskärningar i den offentliga hälso- och sjukvården och höjningar av klientavgifterna. 

Europa släpar efter Förenta staterna och Kina i den tekniska utvecklingen och den därtill hörande finansieringen, vilket äventyrar såväl den gröna omställningen som bekämpningen av klimatförändringen. Konkurrenskraften och tillväxten har hamnat i skymundan när Europa riktar fokus på att hantera skuldkrisen. 

Satsningarna på FoUI-verksamhet är viktiga, men det räcker inte med enbart finansiering. Det behövs strategiska val inom innovations-, industri- och teknologipolitiken. Antalet högskoleexamina måste bli fler och tillgången på kompetent arbetskraft förbättras. Regeringens nuvarande politik försvårar arbetskraftsinvandringen och gör det svårare att få experter till Finland, vilket fördröjer den ekonomiska tillväxten. Energistödet är ett effektivt företagsstöd som främjar framtida energilösningar och har en betydande hävstångseffekt. Regeringen skär dock ned i energistödet, men rör inte andra, mindre effektiva stöd. Företagsstöden bör ses över i planen för de offentliga finanserna och omdirigeras på ett ekologiskt och socialt hållbart sätt. 

Satsningar på kompetens och utbildning är avgörande för Finlands framgång. Regeringen bör underlätta migrationen för utländska experter och hålla dem kvar i Finland samt stödja dem som utbildar sig här att också stanna kvar. En högre utbildningsnivå är nyckeln till framgång, men regeringen har skurit ned i utbildningen och försvårat vuxenutbildningen och tillgången till avgiftsfri utbildning på andra stadiet. 

Naturskydd och klimat 

Regeringens nedskärningar i naturskyddet, bekämpningen av klimatförändringen och miljöförvaltningens resurser ökar kostnaderna på lång sikt och förvärrar klimat- och naturkrisen. Detta försämrar förhållandena och förutsägbarheten för företagen. En hållbar tillväxt förutsätter satsningar på grön omställning, naturkapital och miljöförvaltning. Enligt Europeiska miljöbyrån förvärras klimatriskerna snabbare än man hinner förbereda sig för dem, och nedskärningarna äventyrar Finlands mål som gäller den biologiska mångfalden och klimatet. 

Företagsstöden bör ses över i planen för de offentliga finanserna och omdirigeras på ett ekologiskt och socialt hållbart sätt. De nuvarande företagsstöden främjar inte en ökad produktivitet. De verkar dock omfattas av regeringens specialskydd. Genom att beskatta miljöolägenheter uppmuntras företag och hushåll till en mer hållbar konsumtion. Det skulle vara förnuftigt att införa en avgift för ändring av markanvändningen och avstå från skattestöd som upprätthåller den fossila ekonomin. 

Regeringens löfte om att behandlingen av tillstånd ska förlöpa smidigare äventyras på grund av nedskärningarna i statsförvaltningen. Regionförvaltningsreformen är viktig, men den måste genomföras så att miljökraven och behandlingen av tillstånd inte äventyras. Personalminskningar försämrar servicenivån och förlänger behandlingen av ansökningar, vilket fördröjer investeringsprojekten. 

Byggandet 

Byggandet och bostadsproduktionen befinner sig i kris. Nedskärningen av investeringsunderstöden ur Statens bostadsfond (Ara) försvagar finansieringen av bostadsprojekt för grupper med särskilda behov. När lånen för bostadsrättsbostäder slopas försvinner en boendeform med skäliga kostnader från bostadsmarknaden. En nedmontering av Ara-produktionen leder till färre besittningsformer för boendet samtidigt som bostadsområdena blir mindre socialt blandade. De minskade anslagen för boenderådgivningen äventyrar tillgången till rådgivning. 

Reformen av inlösningslagen, där markägaren betalas en procentuell höjning över marknadspriset, höjer kostnaderna för kommunernas markförvärv. Detta försvårar bostadsproduktionen och samhällsbyggandet. I och med reformen kan kommunernas kostnader stiga avsevärt. 

Läget för kommunerna och välfärdsområdena 

Sedan social- och hälsovårdens och räddningsväsendets reform har kommunernas ställning varit stadd i stor förändring. Det är svårt att bedöma vilka konsekvenser planen för de offentliga finanserna har för den kommunala ekonomin. Det är oklart vilka konsekvenser regeringens åtgärder har för kommunernas finansiering, särskilt när det gäller avvecklingen av normer. De negativa konsekvenserna av nedskärningarna i den sociala tryggheten och det svaga konjunkturläget ökar utmaningarna inom den kommunala ekonomin. Kommunerna har en viktig roll i att ordna utbildning, och nedskärningarna i yrkesutbildningen hotar att öka ojämlikheten mellan kommunerna. 

Välfärdsområdena måste kunna erbjuda kostnadseffektiva tjänster som håller hög kvalitet, men regeringen har försvårat deras verksamhet genom att skära ned i social- och hälsovården. Regeringen avvecklar vårdgarantin och försämrar personaldimensioneringen, vilket försvårar områdenas verksamhet. Välfärdsområdena har svårt att uppfylla skyldigheten att täcka underskott enligt det nuvarande kravet, och regeringen bör ge områdena mer tid. 

Regeringens plan för de offentliga finanserna för 2025–2028 innehåller betydande nedskärningar i social- och hälsovårdstjänsterna och socialskyddsförmånerna. Nedskärningarna försvagar ställningen särskilt för låginkomsttagare och personer som behöver flera olika tjänster. Välfärdsområdenas finansiella situation är kritisk, och en otillräcklig finansiering leder till oändamålsenliga besparingar som försämrar tillgången till tjänster och tjänsternas tillgänglighet. Regeringen har också försämrat vårdgarantin för icke-brådskande hälso- och sjukvård, vilket försvårar tillgången till vård och ökar kostnaderna på lång sikt. 

Regeringen främjar den privata hälsosektorn genom att höja FPA- ersättningarna, vilket har kritiserats på bred front av sakkunniga. Högre ersättningar förbättrar inte tillgången till vård för alla, utan gynnar mer välbeställda människor och hälsoföretag. Regeringens linje försämrar den offentliga hälso- och sjukvården och flyttar tyngdpunkten till den privata sektorn, vilket hotar den nordiska välfärdsmodellen. 

Regeringen försvagar också personaldimensioneringen inom äldreomsorgen och minskar finansieringen, vilket försämrar tjänsternas kvalitet och säkerhet. Personalens arbetsbelastning ökar och det blir svårare att få arbetskraft. Nedskärningarna riktas också på andra sätt till välfärdsområdena , bland annat till vårdgarantin och klientavgifterna inom social- och hälsovården, vilket försämrar hälsan och välbefinnandet hos äldre. 

Socialservicen drabbas av betydande nedskärningar som försvagar tjänsternas förebyggande roll och ökar behovet av korrigerande tjänster. Nedskärningarna i finansieringen av kompetenscentren för det sociala området gör det svårare att stärka kunskapsunderlaget inom socialvården. Också finansieringen av skyddshemsverksamheten är otillräcklig för att tillgodose det ökande behovet. 

Finansieringen till social- och hälsovårdsorganisationerna minskas med en tredjedel, vilket försämrar deras verksamhetsförutsättningar. Organisationerna tillhandahåller utan tröskel sådana tjänster som är viktiga för utsatta personer. Nedskärningarna syns i ett ökat behov av offentliga tjänster och i att människor mår psykiskt dåligt. Regeringen bör återta de planerade nedskärningarna och säkerställa finansieringen till organisationerna. 

Regeringens plan försvagar avsevärt social- och hälsovårdstjänsterna, i synnerhet ställningen för låginkomsttagare och personer som har behov av flera olika tjänster. Nedskärningarna leder till besparingar som inte är ändamålsenliga och ökar kostnaderna på lång sikt. Socialdemokraterna föreslår att nedskärningarna återtas och att tillräcklig finansiering garanteras för att trygga tjänsterna. 

Utbildning 

I Finland är resurserna för utbildning obalanserade i förhållande till behovet. Det är också problematiskt att utbildningskostnaderna hålls på 2009 års nivå, trots att elevernas och familjernas behov har ökat. Om avgiftsfriheten på andra stadiet begränsas så att den upphör när den studerande blir myndig kan det leda till att allt fler avbryter studierna. Begränsningen av avgiftsfriheten ökar också den administrativa bördan för läroanstalterna. 

Nedskärningen av finansieringen av yrkesutbildningen med 100 miljoner euro från och med 2025 kan avsevärt minska antalet personer som utbildas. Dessutom skulle det vara viktigt att öka basfinansieringen till universiteten och yrkeshögskolorna, men regeringen har inte haft viljan att satsa på dessa heller. 

Konst och kultur 

Finansieringen av konst och kultur minskas avsevärt. Det försämrar branschens verksamhetsförutsättningar och inverkar negativt på sysselsättningen. Höjningen av mervärdesskatten gör det svårare att ordna evenemang, samtidigt som konsumenternas möjligheter att ta del av kultur försämras. Finansieringen av produktionsincitamentet för den audiovisuella branschen är hotad, trots att regeringen Orpo har identifierat att kultursektorn och de kreativa branscherna är betydande för tillväxten. 

Regeringens festtal syns ändå inte i praktiken i siffrorna eller nedskärningarna utan istället är man på väg att kraftigt skära ned i Business Finlands stödinstrument för de kreativa branscherna, såsom produktionsincitamentet för den audiovisuella branschen. Det är problematiskt eftersom de kreativa branscherna inte kan utnyttja den traditionella FoU-finansieringen på grund av det inte går att fastställa innovationer. Av Business Finlands totala finansiering på 469 miljoner euro riktas endast en liten del, 55 miljoner euro, till annan verksamhet än FoU-verksamhet, vilket utöver incitamentet för den audiovisuella branschen också hotar andra stödformer. 

Vägen till rättvis tillväxt - Centerns alternativ för att återställa förtroendet och undvika en konkurs för Finland

Inledning

Finlands ekonomi står på ruinens brant, även om något annat utlovades i riksdagsvalet. Tillväxtunderskottet på lång sikt ökar. 

Regeringens Orpos och Purras första år vid rodret har varit en stor besvikelse. Det enda som har ökat under året är arbetslösheten, konkurserna och statsskulden, men landets ekonomi eller människornas välfärd har inte förbättrats. Det strejkkaos som regeringen och arbetsmarknadsparterna förorsakade fördjupade bristen på förtroende när man istället borde ha förhandlat på ett hederligt sätt. 

Regeringen tvingas dra tillbaka sina egna beslut, vilket också skvallrar om att den misslyckats i sin ekonomiska politik. Nu stiger både skatterna och de dagliga kostnaderna för vanligt folk. Nedskärningarna kommer slag i slag, och man tvingas fråga sig om regeringens anpassningsåtgärder är opartiska och rättvisa. Barskrapar regeringen vanligt folk, utan att försöka inge hopp om något bättre? 

Ingen går säker längre, varken pensioner eller försörjningen för familjer med små och medelstora inkomster, och momsen på läkemedel får inte heller vara i fred. Under finansminister Purras överinseende har gemene finländares liv lagts upp på skärbrädan. 

Bakgrunden till besvikelsen är fyra stora misstag av regeringen Orpo: 

• Regeringen föreställde sig att man snabbt skulle kunna spara över en miljard euro på social- och hälsovården trots att servicebehovet ökar och trots att det krävs resurser och arbetsfred för att hållbart förnya verksamheten och höja produktiviteten. 
• Regeringen underlät att genast när den tillträdde ta itu med en skatteanpassning, trots att skatteutfallet kommer att rasa inom den närmaste framtiden och experterna varnat för att den väg regeringen slagit in på är farlig för landets ekonomi. 
• Regeringsprogrammet förväntar sig att reformeringen av arbetsmarknaden kommer att ha en kraftig inverkan på sysselsättningen. Vi får dock vänta länge innan sysselsättningen ökar. Regeringen ignorerar hindren för ökad sysselsättning, såsom otillräcklig yrkesskicklighet, hälsoproblem och matchningsproblem. Regeringens åtgärder underlättar verkligen inte bristen på kompetent arbetskraft. 
• Den största missen är avsaknaden av ekonomisk tillväxt. Regeringen har i månader passivt sett på när Finland gått in i en recession. Antalet arbetslösa är redan uppe i 300 000 och en konkursvåg drar genom landet. 

För att rätta till situationen har regeringen nu tagit fram ett utgifts- och skatteanpassningspaket som till sin storleksklass är helt rätt. Paketet stoppar den omedelbara störtdykningen för de offentliga finanserna, men återställer inte förtroendet för Finland. Regeringens nya tillväxtåtgärder gäller i och för sig nödvändiga gröna investeringar i stora företag. De små och medelstora företagen får däremot knappt något annat än en sänkning av hushållsavdraget. Centern anser också att en höjning av mervärdesskatten med 1,5 procentenheter är en överdimensionerad åtgärd. Det bevisar att regeringens paket är utarbetat i panik. 

När det gäller de nya nedskärningarna i social- och hälsovårdstjänsterna lurar regeringen både sig själv och finländarna. Nedskärningarna avhjälper inte välfärdsområdenas ekonomiska svårigheter på något sätt, eftersom regeringen håvar in alla kalkylerade besparingar för att täppa till hålen i statsfinanserna. Enligt finansministeriets prognos kommer välfärdsområdena att uppvisa ett underskott på 900 miljoner euro år 2024 och år 2025 ser inte mycket ljusare ut på grund av regeringens nedskärningar. Tvärtom begränsas välfärdsområdenas handlingsutrymme ytterligare. 

Under ramperioden försvagas bland annat tillgången till läkare, barnskyddet, funktionshinderservicen och äldreomsorgen med sammanlagt nästan två miljarder euro jämfört med behovet. 

Finlandsbilden har fått en hård törn såväl inom landet som utanför det. Finland har tidigare byggts upp genom samarbete. Genom sunda överenskommelser. Detta har varit en central konkurrensfaktor för vårt lilla folk. Nu har en betydlig del av detta förtroendekapital ätits upp. 

Samtidigt har de politiska riskerna i anslutning till Finland ökat. Det ser inte bra ut: Avtalskulturen skrotas, humankapitalet krymper, samhällsklimatet polariseras och regeringen orkar inte tänka långsiktigt. 

Regeringens misslyckade politik kräver ytterligare anpassningar av de offentliga finanserna för att undvika att fosterlandet går i konkurs. Om vi inte får ekonomin att växa, har vi att vänta oss nya anpassningsåtgärder som får landet att utarmas. 

Centern anser att beslutsfattarnas viktigaste uppgift i nuläget är att återställa förtroendet och stärka tron på framtiden. Centern skulle genomföra anpassningen på ett sundare sätt och samtidigt satsa kraftigt på tillväxt. 

Finland står vid en vägkorsning och Centerns val är den väg som leder till arbete och tillväxt. 

Vägen till rättvis tillväxt 7–8 miljarder euro

Tillväxt och strukturella åtgärder 4–5 miljarder euro 

• Tillväxtreformer 1 miljard euro 
• Reformer med lång verkan 2–3 miljarder euro 
• Utgiftsbroms 1 miljard euro 

Inkomster 1,9 miljarder euro 

• Skatteanpassning 1,7 miljarder euro 
• Övriga inkomster 0,2 miljarder euro 

Omedelbar utgiftsanpassning 1,5 miljarder euro 

Verktygslåda för tillväxt och förtroende

Finland står vid en vägkorsning. Centerns val är den väg som leder till arbete och tillväxt. Finländarna skyr inte hårt arbete, och vi är övertygade om att alla är beredda att tillsammans lyfta Finland och att ansträngningarna ger en välförtjänt belöning. Vi måste målmedvetet undanröja hindren för tillväxt. 

Centern delar finansministeriets uppskattning att storleksklassen på de tilläggsåtgärder som behövs i vår är omkring tre miljarder euro. Vårt alternativ för att rädda Finlands offentliga finanser och återställa förtroendet består av en helhet i femmiljardersklassen. 

• Påskyndad tillväxt 
• Reformer med lång verkan 
• Jakt på besparingar, det vill säga en utgiftsbroms 
• Direkta utgiftsbesparingar 
• Höjda skatter 

Finlands ekonomi måste skötas mer långsiktigt och ansvarsfullt än regeringen gör eller vad vänsteroppositionen antyder. Vi måste föra en politik som underlättar det dagliga livet för alla finländare. Det kan vi göra genom att prioritera. 

Centern väljer en krävande, men belönande väg. Centern står på de vanliga människornas sida. Vi vill vara med och bygga ett Finland med positiva framtidsutsikter när vi rör oss mot 2030-talet. 

Centern anser att politiken också innefattar empati. Det betyder bland annat att alla kan delta efter sin förmåga. Ingen ska behöva bära en oskälig börda, men det finns inte heller utrymme för fripassagerare. 

Kärnan i vår finanspolitiska linje består av: Finländsk design. Finländsk produktion. Finländskt ägande. 

Vi har tagit fram ett alternativ för Finlands överlevnad. Tillit, mod och välstånd står i centrum. 

Vårt alternativ för att rädda de offentliga finanserna och återställa förtroendet:

• Påskyndad tillväxt 
• Jakt på besparingar, det vill säga en utgiftsbroms 
• Reformer med lång verkan 
• Direkta utgiftsbesparingar 
• Höjda skatter 

Inställningen till behovet av ytterligare anpassning

Centern delar finansministeriets uppskattning att storleksklassen på de tilläggsåtgärder som behövs är omkring tre miljarder euro. Vi är beredda på att gällande utvecklingen av Finlands skattesats och utgiftsnivå ställa upp ett parlamentariskt mål som sträcker sig över flera valperioder. På så sätt ska vi få de offentliga finanserna att stabiliseras. 

När vi befinner oss mitt i regeringen Orpos nedskärningar är det dock bra att notera att behovet av ytterligare anpassningar delvis beror på att regeringens ursprungliga mål om att anpassa 4 plus 2 miljarder euro har misslyckats. 

Det ursprungliga anpassningsmålet på 1,4 miljarder euro för social- och hälsovårdstjänsterna under en valperiod var orealistiskt och leder till att när- och basservicen avvecklas i snabb takt och att personalen inom social- och hälsovården minskas. Situationen för välfärdsområdena blir alltså ännu värre än den är. Sysselsättningen måste stärkas, men effekterna av åtgärderna är endast kalkylerade och det tar tid innan de blir verklighet. 

Den totala skattesatsen sjunker mer än vad som förutspåddes i den tekniska ramen och i den prognos som användes vid regeringsförhandlingarna. Den totala reform som är nödvändig för beskattningen av trafiken har inte påbörjats i och med att bilbeståndet elektrifieras, vilket innebär att skatteutfallet sjunker i allt snabbare takt. 

Enligt den prognos våren 2023 som låg till grund för den tekniska ramen förutspåddes skatteuttaget sjunka till 42,1 procent i relation till bnp fram till 2025. I prognosen sommaren 2023, som låg till grund för regeringsförhandlingarna, hade siffran sjunkit till 41,7 procent. I den senaste prognosen (december 2023) beräknas skatteuttaget 2025 vara 40,5 procent. Utöver regeringens passivitet har också en kännbar lindring av arbetslöshetsförsäkringspremierna sänkt det totala skatteuttaget. 

Trots att många sakkunniga, såsom Statens revisionsverk, har påpekat att regeringens skattepolitik strider mot balanseringsmålet för de offentliga finanserna, har regeringen hittills kategoriskt uteslutit skatteanpassningen från sin verktygslåda. Ett år har gått förlorat, likaså möjligheten till en mer omfattande strukturell reform av beskattningen. 

I regeringsprogrammet eftersträvas ett underskott på högst 1 procent i de offentliga finanserna i slutet av valperioden 2027. Verkställandet av regeringsprogrammet och genomförandet av nya anpassningsåtgärder räcker inte till för att uppnå målet. Prognosen är dock känslig för förändringar i ekonomin. 

Centern anser att regeringen bör hålla fast vid det uppställda underskottsmålet och att regeringen ska lägga fram en fungerande plan för detta. Som grund för vårt eget alternativ har vi utnyttjat Finansministeriets utgifts- och skattekartläggningar från 2023 samt regeringens nya beslut vid ramförhandlingarna 2024. 

Sammanfattning av Centerns alternativ till ytterligare anpassningar: 

Omedelbara anpassningar 3,4 miljarder euro 

• Skatteanpassning cirka 1 700 miljoner euro och övriga inkomster cirka 200 miljoner euro 
• Utgiftsanpassning cirka 1 500 miljoner euro 

Övrigt: 

• Utgiftsbroms cirka 1 000 miljoner euro 
• Tillväxtåtgärder cirka 1 000 miljoner euro 
• Reformer med lång verkan cirka 2000–3000 miljoner euro 

Totalt 7,4–8,4 miljarder euro 

Tillväxtåtgärder, reformer och utgiftsbroms (totalt cirka 4–5 miljarder euro)

Påskyndad tillväxt (1 miljard euro)

Finland har redan lidit av ett kroniskt tillväxtunderskott i över femton år. Orsaken till detta är den svaga produktivitetsutvecklingen, de låga investeringarna och den ökande bristen på kompetent arbetskraft. För närvarande har både vanliga människor och företagare ett svagt förtroende för framtiden. Människor oroar sig på riktigt för att deras ekonomi ska kollapsa. Företagen har inte likviditet för tillväxt. 

Regeringen har inte erbjudit några alternativ för byggbranschen som befinner sig i svårigheter. Slopandet av skattefriheten för ungas köp av en första bostad orsakade endast en liten topp i efterfrågan på bostäder. Samtidigt förlorade landet 70 miljoner euro i och med sänkningen av överlåtelseskatten på fastigheter och bostäder. 

Centerns recept för tillväxt är: Planerad i Finland, tillverkad i Finland och ägd i Finland. Finland behöver starkare tillväxtutsikter. Målet ska åtminstone vara att fördubbla tillväxten jämfört med prognosen. 

Till följd av högerregeringens politik växer arbetslösheten, antalet konkurser och statsskulden men inte den finländska ekonomi. Konsumenternas och företagens förtroendeindikatorer ligger i botten. 

Vi måste återställa förtroendet för ekonomin. Atmosfären och omvärlden ska vara stabila och förutsägbara. Nu är det inte så. Regeringen har valt en instabilare väg. Det goda med Finland var tidigare att den politiska risken är liten. Nu är det inte längre så. 

Finlands förutsägbarhet som investeringsobjekt har försvagats betydligt på ett år. Detta kommer fram till exempel i inställningen till den gröna omställningen. Av politiska skäl kallas den numera för ren omställning i Finland. 

Dessutom är också inställningen till utländska arbetstagare som kommer till Finland snäv, även om befolkningen i Finland åldras. Finland behöver positiva och stabiliserande framtidsutsikter. Det är inte möjligt att de lagändringar som gjorts under denna valperiod kommer att rivas upp under nästa valperiod. 

Många tillväxtåtgärder har en negativ direkt effekt på skatteintäkterna, men de möjliggör ekonomisk tillväxt. 

Centerns elva verktyg för tillväxt

För genomförandet av dessa tillväxtåtgärder reserveras 500 miljoner euro, varav 200—300 miljoner euro täcks med tilläggsintäkter från lotteriskatten genom övergången till licensmodellen. 

1. Tillväxt i hela Finland

Centern föreslår tillväxtfrämjande åtgärder för hela Finland. Vi vill införa följande skatteincitament: 

• a. Investeringsskattegottgörelsen: Centern skulle i övrigt genomföra skattegottgörelsen för investeringar i enlighet med regeringens förslag, men gottgörelsen ska utöver stora investeringar också gälla små och stora företags investeringar. 
• b. För att stimulera företagens intresse för tillväxt utarbetas en finländsk variant av den så kallade estniska skattemodellen. I samfundsbeskattningen skulle man övergå till en modell där outdelade vinster omfattas av en lägre skattesats än vinster som delas ut. När det gäller skatteintäkterna är modellen neutral. 
• c. I Finland måste man bättre värdesätta äldre arbetstagare som under sin långa karriär har fått en enorm arbetserfarenhet. Finländarna måste uppmuntras att fortsätta i arbetslivet klart längre än den lägsta pensionsåldern och att skjuta upp pensioneringen. De som fortsätter arbeta efter den lägsta pensionsåldern bör få en kännbar rabatt på 20 procent på inkomstskatten. 
• d. Hushållsavdraget som stärker sysselsättningen och förebygger svart ekonomi bibehålls (nedskärningen på 100 miljoner euro blir inte av) och dessutom reserveras för hushållen 30 miljoner euro per år för energistöd särskilt för den som avstår från oljeuppvärmning. 
• e. Den nedre gränsen för mervärdesbeskattningen höjs till 30 000 euro, för att småföretagare trots höjningen av mervärdesskatten ska få en skälig utkomst, då den nuvarande lättnaden vid den nedre gränsen kommer att slopas år 2025 på grund av förpliktelser enligt ett EU-direktiv. 
• f. Företagens FoUI-avdrag utvecklas så att uppstartsföretagen kan dra full nytta av dem. Återbetalningen skulle ske kontant eller genom kvittning mot andra skatter, dvs. det skulle gynna förlustbringande företag som på grund av tillväxtfasen inte kan dra nytta av skatteincitamentet. För närvarande kan FoUI-avdraget utnyttjas först när företagets resultat har blivit positivt. Till exempel i Danmark kan en del av förlusterna återbetalas om de har uppstått genom FoUI-incitament. Samtidigt höjs också maximibeloppet jämfört med det nuvarande avdraget på högst en miljon euro per företag. 
• g. Tiden för avdrag av förluster förlängs från nuvarande 10 år. Preskriptionstiden för att dra av förluster är exceptionellt snäv för finländska företag. I de nordiska länderna och Tyskland är tiden för avdrag av förluster inte tidsbegränsad. En alltför snäv tid för avdrag av förluster är problematisk särskilt för tillväxtföretag, vars verksamhet i initialskedet kan vara förlustbringande i en lång tid. Företag som är verksamma i Finland är tvungna att beakta detta och i stället för att växa modigt måste de göra företaget vinstbringande relativt snabbt för att hinna minska de aggregerade förlusterna i tid. Detta skulle inte minska skatteintäkterna nämnvärt, men det skulle stöda tillväxtföretagen. 
• h. Skattefriheten för de allmännyttiga samfundens investeringar i riskkapitalfonder i kb-form genomförs omedelbart (kanalisering av kapital till tillväxtföretagen). 

2. Utnyttjande av särskilda ekonomiska regioner

Centern föreslår ett tioårigt försök med en särskild ekonomisk region i östra Finland. En tidsbunden befrielse från samfundsskatt för ett investerande företag skulle vara en del av tillväxtpaketet. I östra Finlands särskilda ekonomiska region skulle reformen gälla alla investeringar oberoende av näringsgren. Detta skulle medföra en betydande investeringsinjektion för östra Finland. 

Utöver investeringsincitamentet för företag skulle det inom den särskilda ekonomiska regionen genomföras ett heltäckande åtgärdspaket med incitament, såsom studielånskompensation och flyttbidrag för kompetent arbetskraft, regionalt lindrigare elskatt och sänkta socialskyddsavgifter, försnabbad behandling av tillstånd och slopande av prövningen av tillgången på arbetskraft, och dessutom skulle tyngdpunkten i tilläggssatsningarna på FoUI och utbildningsplatser läggas särskilt på östra Finland. 

Centern vill underlätta situationen i östra Finland med 130 miljoner euro och rikta 30 miljoner euro till norra Finland. Genom åtgärdspaketet skapas det tillväxtutsikter för landskapen vid östgränsen för dem som lider av följderna av Rysslands krigföring och genomförandet av det så kallade programmet för norra Finland inleds. Finansieringen fås genom att rekapitaliseringen av snabbjärnvägen mellan Åbo och Helsingfors på 460 miljoner euro återtas. 

För kommuner som har intresse för saken införs ett försök med en sådan turismavgift som tillämpas på andra håll i världen och vars avkastning används för att utveckla den lokala turisminfrastrukturen. Avgiften kan till exempel uppgå till fyra euro per natt. 

3. Fler invånare i Finland

Humankapital bygger på utbildning. Utbildning är en investering i mänskligt kunnande i samhället, medan vanliga investeringar ökar det fasta produktionskapitalet. Historiskt sett har tillväxten i Finland alltid byggt på mänskligt kunnande och produktiva investeringar. 

Den utarmade produktivitetsökningen i Finland under de senaste femton åren har ett väsentligt samband med att humankapitalet ackumuleras långsammare än tidigare. Både antalet arbetstimmar och den genomsnittliga utbildningsnivån spelar då en nyckelroll. 

Humankapitalet hotar att minska i framtiden på grund av både befolkningsstrukturen och den sjunkande utbildningsnivån. 

Detta återspeglas i företagens verksamhetsförutsättningar, eftersom det inte är möjligt för företagen att öka sina FoUI-satsningar utan kompetent arbetskraft. Några nya produktiva investeringar kommer inte heller att uppkomma om det inte finns tillräckligt med kvalificerad arbetskraft. 

För att humankapitalet ska växa på lång sikt föreslår Centern en motsvarande parlamentarisk överenskommelse mellan partierna som den som ingåtts för FoUI-satsningarna. 

Finland behöver fler satsningar på kompetens och utbildning. Det mest brådskande är att sätta den grundläggande utbildningen i skick. Detta förutsätter att finansiering kanaliseras till detta. 

Detta innebär ytterligare satsningar på utbildning för de unga åldersklasserna, livslångt lärande och invandring av experter. Detta förutsätter att utbildningen granskas som en investering i stället för som en utgiftspost. För att finansiera utbildningsinvesteringar kan man också avyttra statens icke-strategiska egendom i de fall där man uppskattar att den på lång sikt ger bättre avkastning som investering i utbildning. 

För att säkerställa en kompetent arbetskraft behövs det en målinriktad befolkningspolitik som även innefattar att de invandrare som vill arbeta önskas välkomna till Finland. 

Arbetskrafts- och studieinvandringen måste göras smidigare och fås att öka. En av högerregeringens mest långtgående misstag är att förhålla sig nonchalant till den nödvändiga invandringen. 

Centern håller med den uppfattning som finansministeriets tjänstemän framfört i offentligheten om att det är möjligt att stoppa försvagningen av försörjningskvoten om 40 000 nettoinflyttare kommer till Finland varje år. Det är svårt att se andra sätt att få till stånd en sådan ökning av arbetsmängden som snabbt och tillräckligt skulle förbättra den finansiella obalansen i de offentliga finanserna. 

Det är dock viktigt att notera att invandrarna samtidigt måste ha lika bra sysselsättning, samma uppgifter och samma lön som majoritetsbefolkningen, för att invandringen verkligen ska stärka de offentliga finanserna. 

Folkmängden i Finland kan öka till sex miljoner på 2040-talet, om invandringen hålls på senaste årens höga nivå. 

Finland måste ställa som mål att den arbetsrelaterade invandringen bestående ska höjas till en hög nivå. Samtidigt måste man se till att sysselsättningen bland invandrare motsvarar sysselsättningen bland den övriga befolkningen. 

Dessutom måste studerande som kommer till Finland få incitament att stanna kvar i Finland för att arbeta efter studierna. Ett poängsystem enligt kanadensisk och australisk modell bör införas. 

Utländska experter och deras familjer måste få och garanteras ett servicelöfte på två veckor. Förverkligandet av detta ska mätas systematiskt från den tidpunkt då sökanden lämnar in sin ansökan i systemet. Detta ska innefatta identifiering, erhållande av arbetstillstånd och alla andra praktiska åtgärder från öppning av ett bankkonto till personbeteckningen. 

Som en del av åtgärderna för att locka kompetent arbetskraftsinvandring till Finland ska det i världen inrättas finländska språk- och kulturskolor, där de som lärt sig finska och finsk kultur kan beviljas uppehållstillstånd för att arbeta i Finland. Dessutom kan finländska universitet och yrkeshögskolor inrätta verksamhetsställen i utlandet. 

Å andra sidan behövs det fler engelskspråkiga daghem och grundskolor i Finland. 

Som en del av befolkningspolitiken måste vikt fästas vid en positiv inställning till familjen. Centern accepterar inte nedskärningar för barnfamiljer. Ett konkret sätt att stödja familjerna kunde vara att lindra beskattningen av barnfamiljer. Det här borde utredas. 

4. Rekapitalisera Finlands Industriinvestering med ett betydande belopp för att det ska kunna delta som medinvesterare i industriella investeringsprojekt och finansiera större tillväxtföretag

Finlands Malmförädling ska vid behov bedömas på motsvarande sätt. Fingrids och Gasgrids investeringsförmåga ska tillgodoses på det sätt som regeringen föreslår. 

Centern anser att man i Finland borde ingå branschvisa tillväxtavtal till exempel inom teknologiindustrin, de kreativa branscherna, livsmedelsbranschen, skogsbruket och skogsindustrin samt turismen. 

5. En större del av pensionstillgångarna än för närvarande ska användas för att påskynda investeringar i Finland.

Finansieringen är för närvarande en av flaskhalsarna i de tillväxtinriktade företagens investeringar. Finland industrialiserades med hjälp av återlåning, genom att pensionsavgifterna återfördes till investeringar i Finland. I dag far pensionsmedlen iväg för att påskynda den ekonomiska tillväxten främst i främmande länder. 

6. Specifika tillväxtavtal för de ekonomiska regionerna ersätter de MBT-avtal som ingåtts med endast några stadsregioner, varvid staten deltar jämlikare i utvecklingen av hela Finland.

Regionstäderna utgör ryggraden i den finländska sysselsättningen. De företag som är har verksamhet i regionstäderna har dock ofta svårigheter med att hitta kompetent arbetskraft och FoUI-finansiering för sina projekt. 

Nya åtgärder behövs för att tillgodose och förutse regionstädernas behov av kompetent arbetskraft, strategiskt samarbete samt forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet (FoUI). 

Med Business Finlands och Finlands Akademis finansiering skapas bland annat ett eget FoUI-program för regionstäderna. Dessutom borde man utveckla och skapa verksamhetsmodeller för gemensamma campus på olika utbildningsnivåer. 

Regionstäderna, högskolorna, företagen och andra arbetsgivare i regionen bör ingå strategiska partnerskapsavtal och upprätta verksamhetsmodeller som säkerställer parternas engagemang och mål. 

7. Tillstånd för investeringar har i vissa fall framskridit obefogat långsamt. Beviljandet måste påskyndas. Dessutom måste den förvaltningsövergripande investeringsgrupp som utlovades i regeringsprogrammet omedelbart börja sitt arbete för att de planerade investeringarna ska kunna genomföras i Finland.

8. Som en del av bemötandet av den försämrade ekonomiska situationen föreslog Centern redan i sin alternativa budget för 2024 att dieselolja för yrkestrafik tas i bruk.

Det skulle underlätta i synnerhet transportföretagarnas kostnader i Finland eftersom avstånden är långa och det skulle för sin del bidra till att landets exportindustri klarar sig. 

9. Centern skulle liksom regeringen fortsätta att målmedvetet öka FoUI-satsningarna med beaktande även av de offentliga forskningsinstitutens roll.

10. Vi tar ett produktivitetssprång genom att göra Finland till ett stort land inom utnyttjandet och tillämpningen av artificiell intelligens.

Man måste snabbt ta stora kliv inom den offentliga och den privata sektorn genom att fördomsfritt tillämpa teknologi. 

För att påskynda detta behövs riksomfattande samordning och tvärsektoriell ledning inom alla delområden och på alla nivåer i samhället för att Finland och finländarna ska få del av de möjligheter som artificiell intelligens erbjuder och kunna visa resten av världen en modell för etisk användning av artificiell intelligens. 

Finland ligger redan nu klart efter och hamnar allt mer på efterkälken jämfört med många andra länder, men med målmedveten utbildning och modig attityd kan vi ännu komma fatt denna tekniska trend som är viktig på lång sikt. 

Spetsprojektet under denna valperiod måste vara att göra den strategiska tillämpningen av artificiell intelligens till en konkurrensfördel för Finland. Också stärkandet av barns och ungas kunskaper i artificiell intelligens måste tas upp på undervisnings- och kulturministeriets arbetslista. Förstärkningen av de naturvetenskapliga, matematiska och teknologiska färdigheterna som en del av den grundläggande utbildningen är en central framtidskompetens som stärker Finlands humankapital och innovationsförmåga. 

Finland måste i EU verka för att hela Europa börjar arbeta för att ta igen den tekniska eftersläpningen. 

11. Det tillsätts en parlamentarisk arbetsgrupp kring den idé som president Niinistö tog upp i sitt öppningstal inför riksmötet 2024.

Målet är att över regerings- och oppositionsgränserna skapa ett gemensamt åtagande om på vilken nivå Finlands offentliga utgifter och beskattning ska ligga för att ekonomin ska återhämta sig på lång sikt. 

Reformer med lång verkan (2–3 miljarder euro)

Regeringen Orpo har tillsatt en arbetsgrupp för att reformera arbetspensionssystemet. Gruppen eftersträvar att stärka de offentliga finanserna på lång sikt med 0,4 procentenheter i förhållande till bnp, vilket motsvarar cirka 1 miljard euro. Uppskattningen av behovet att stärka finanserna baserar sig på föregående befolkningsprognos, efter vilken nativiteten har sjunkit ytterligare. Pensionssystemet bör stärkas med mer än endast en miljard euro. Målet för reformer med lång verkningstid kan ligga på 2–3 miljarder euro. 

Slopa pensionstillväxten inom utkomstskyddet för arbetslösa, slopa pensionstillväxten för examina och begränsa gradvis efterlevandepensionen (med undantag av barnfamiljer och nuvarande pensioner) så att den gäller för högst två år (cirka 1 miljard euro)

Arbetspension intjänas förutom för förvärvsinkomster också för avlagda examina, vård av barn under tre år samt för tiden för inkomstrelaterad arbetslöshetsdagpenning och vissa andra perioder då man tillhandahåller förmåner. 

Enligt Finansministeriets skattekartläggning skulle före 2090 slopande av sådan pensionstillväxt som baserar sig på annat än förvärvsinkomster stärka de offentliga finanserna med uppskattningsvis 1,3 miljarder euro netto, när man beaktar den ökade användningen av andra förmåner och de minskade skatteintäkterna från pensionsinkomsterna. 

Av detta belopp utgör den pension som tjänas in genom examina nästan 400 miljoner euro och den pension som tjänas in under arbetslöshetstiden cirka 500 miljoner euro. Undersökningar har visat (se t.ex. Gruber, Kanninen och Ravaska 2022) att minskade pensionstillgångar uppmuntrar till att fortsätta i arbetslivet en längre tid. Om pensionstillväxten slopas på det sätt som beskrivs ovan skulle också sysselsättningen öka. 

Centern är beredd att frångå intjäning av pension under tiden för utkomstskyddet för arbetslösa och kan överväga att slopa den pensionstillväxt som bygger på examina. Det skulle stärka pensionssystemet med cirka 900 miljoner euro. 

Vi skulle dock bevara den pension som tjänas in vid avbrott i arbetslivet på grund av familjeskäl. Som det också konstateras i finansministeriets skattekartläggning kan den pension som fås under föräldraledigheten anses motiverad bland annat med tanke på jämställdheten mellan könen. 

Dessutom är Centern beredd att överväga att i arbetspensionssystemet gradvis begränsa efterlevandepensionens (med undantag av barnfamiljer) varaktighet till två år. Dess nettoeffekt är cirka 300 miljoner euro (effekten syns stegvis före 2060-talet). Reformen berör inte de efterlevandepensioner som betalas i nuläget. 

Centerns förslag gör det möjligt att inte behöva ingripa i den egentliga pensionsåldern, utan den nuvarande modellen med en stegvis stigande pensionsålder är fortfarande fungerande. 

Centern eftersträvar högre avkastning på investeringar och vill effektivisera förvaltningen i anslutning till utbetalningen av pensioner (cirka 1–2 miljarder euro).

Dessutom eftersträvar vi att stärka de offentliga finanserna med 1–2 miljarder euro genom att revidera bestämmelserna om solvens (bl.a. en granskning på längre sikt i stället för dagsspecifik avstämning), tillåta större aktievikt på placeringar samt effektivisera förvaltningen i anslutning till utbetalningen av pensioner. Automatiska stabilisatorer kan också användas för att se till att det inte uppstår ett tryck på att höja avgifterna inom pensionssystemet. 

Dessutom skulle pensionsfinansieringen kanaliseras så att den påskyndar tillväxten i Finland (se avsnittet om påskyndad tillväxt). 

En del av underavkastningen är en följd av begränsningar i det finländska systemet (FöPL-systemets solvensram) och en mindre aktievikt. Inhemska buffertfonder (Keva, VER, KER) har i genomsnitt uppnått högre avkastning än de aktörer (arbetspensionsbolag, -kassor och -stiftelser) som omfattas av FöPL-systemets solvensbestämmelser. 

Kostnaderna för vårt pensionssystem är högre än i Sverige. Medan kostnaderna i Finland utgjorde cirka 0,9 procent av det bundna kapitalet (2017), låg svenska AP-fondernas kostnader på endast 0,1 procent (2020). Detta kan delvis förklaras med att Finlands system har en större andel i dyrare hedge- och kapitalplaceringar samt andra alternativa investeringsprodukter. 

Centern anser att ett realistiskt antagande till exempel kan vara att avkastningen på det finska pensionssystemets placeringar i bästa fall kan förbättras med cirka 1 procentenhet till 4,5 procent.

Det förutsätter att kostnadsstrukturen för placeringsverksamheten närmar sig utgiftsnivån för de svenska AP-fonderna och att risknivån för placeringarna ökas måttligt. En betydande och plötslig ökning av aktierisken är dock förenad med risk för kursras, och därför måste aktievikten ökas på ett kontrollerat sätt. 

I sin bedömning av Finlands pensionssystem 2013 bedömde Ambachtsheer att slopandet av solvensbestämmelserna kunde öka den förväntade årliga avkastningen med cirka 1 procentenhet. 

En förbättring av arbetspensionsanstalternas avkastning på placeringar med 1 procentenhet skulle kunna stärka de offentliga finansernas hållbarhet med närmare 1 procent i förhållande till bnp, alltså med upp till 3 miljarder euro på lång sikt.

När avkastningen stiger finns det inte längre något behov av att höja arbetspensionsavgifterna, samtidigt som fonderna växer på lång sikt. 

Alternativ till och behovet av att införa automatiska stabilisatorer bör utredas och bedömas som en del av tryggandet av ett hållbart pensionssystem. 

Utgiftsbroms för social- och hälsovården (1 miljard euro)

För att sanera de offentliga finanserna och dämpa kostnadsökningen är det nödvändigt att välfärdsområdena lyckas förnya sin verksamhet på ett hållbart sätt. Det kräver att regleringen lindras och förpliktelserna blir smidigare, men också att finansieringen är tillräcklig i förhållande till det faktiska behovet. 

Statens styrning av välfärdsområdena är stark, så välfärdsområdena måste garanteras mer handlingsfrihet genom en avveckling av normer. Centern vill öka den lokala makten och avveckla riksomfattande normer. 

Redan i regeringsprogrammet fanns anpassningar på nästan 1,65 miljarder euro för välfärdsområdena. Av detta anpassningsbehov genomförs cirka 550 miljoner euro genom lagändringar vars kalkylerade effekt dras av direkt från social- och hälsovårdsfinansieringen. Regeringen beslutade vid ramförhandlingarna att öka de besparingar som görs genom lagändringar med nästan 600 miljoner euro. Det betyder alltså att finansieringen av välfärdsområdena minskas med 1,15 miljarder euro genom lagändringar. Dessutom förutsätter regeringen att välfärdsområdena genom sina egna åtgärder sparar 1,1 miljarder euro. 

Regeringen Orpo har på sin skärbräda lagt upp social-, hälsovårds- och välfärdstjänster för finländarna till ett belopp av sammanlagt 2,25 miljarder euro fram till 2028. 

Den största åsiktsskillnaden mellan Centern och regeringen Orpo gäller social- och hälsovårdstjänsterna för finländarna. Centern skulle inte skära ned de kalkylmässiga spareffekterna av lagändringarna från välfärdsområdenas finansiering. Centerns grundprincip är att de lagändringar som bedömts vara ändamålsenliga och som dämpar kostnadstrycket på välfärdsområdena kan genomföras, men välfärdsområdena ska få behålla den finansiering som reserverats för dessa uppgifter och skyldigheter och den ska inte sugas upp till staten. 

Enligt Centern kan välfärdsområdena minska kostnaderna bland annat genom att utnyttja nya rutiner, men regeringens tidsplan och målnivå för välfärdsområdenas besparingar är helt orealistisk. Centern skulle förlänga tiden för att täcka välfärdsområdenas underskott, och vi har föreslagit det redan hösten 2023. Detta skulle göra det möjligt att stabilisera välfärdsområdenas ekonomi på ett kontrollerat sätt utan att närservicen och basservicen plötsligt och felaktigt körs ned. 

Med hjälp av de metoder som Centern föreslår gör man det möjligt för välfärdsområdena att balansera ekonomin på ett målmedvetet men förnuftigt sätt. 

Av de nya åtgärder som regeringen föreslår skulle Centern vidta följande:

• Minimidimensioneringen för personalen inom heldygnsomsorgen sänks till 0,6 från nuvarande 0,65. Vi anser att man också bör granska vad som i övervakningen anses höra till dimensioneringen och utvidga denna tolkning. I dimensioneringen bör man också på ett sporrande sätt beakta utnyttjandet av teknik som en del av vården. 
• Skärpningen av vårdgarantin upphävs. Det säkerställs att finansieringsmodellen uppmuntrar till att avveckla vårdköerna. 
• Serviceutbudet inom socialvården och den specialiserade sjukvården granskas som en del av jakten på besparingar. 
• Körkorts periodiska kontroller för äldre avgränsas till att vara utanför den offentliga sektorn. 

Sammantaget ökar dessa åtgärder, som också stöds av Centern, välfärdsområdenas handlingsutrymme med 426 miljoner euro, när deras finansiering inte minskas i motsvarande mån.

Centern godkänner inte alls regeringens åtgärder för att skära ned i funktionshinderservicen (65 miljoner euro) och höja klientavgifterna (100 miljoner euro). 

Utöver regeringens ovannämnda åtgärder vill Centern uppnå kostnadseffekter på ungefär 600 miljoner euro på följande sätt:

1. Ett åtgärdsprogram för att göra lagstiftningen smidigare, avveckla normer och uppnå ändamålsenliga besparingar i välfärdsområdena.

Välfärdsområdena omfattas nu av en stark statlig författnings- och finansieringsstyrning, så områdena kan och bör ges handlingsfrihet när det gäller organiseringen av tjänsterna. 

Principen borde vara att staten ställer upp mål och att välfärdsområdet inom ramen för en flexibel reglering själv får välja de metoder som i området är mest ändamålsenliga och lämpliga. 

Exempelvis kan kompetenskravet för socionomer återställas till samma nivå som före reformen av dimensioneringen inom småbarnspedagogiken. Skyldigheten att ansöka om dispens för sjukhus med färre än tusen förlossningar slopas. Transporter av avlidna underlättas. Lagstiftningen om underentreprenad, vars beredning framskred långt under förra valperioden, genomförs. 

Besparingar inom social- och hälsovårdstjänsterna eftersträvas i hela landet. Hit hör bland annat att se över vilka paragrafer eller bestämmelser som kan strykas, lättas upp eller automatiseras. Servicehandledningen måste vara fungerande och vårdupplägget sammanhängande. 

FPA-ersättningarna för privat sjukvård ändras genom att den befintliga finansieringen rikas till tandvård, kvinnosjukdomar och assisterad befruktning, vars ersättningsnivån skulle utgå. Övriga tjänster skulle helt och hållet falla utanför FPA-ersättningen. 

Man bör också i andra offentligfinansierade funktioner än välfärdsområdena systematiskt granska hur olika samhällsnormer kan avvecklas. 

2. Ett servicelöfte för social- och hälsovården.

Centern anser att finländarna har rätt att få reda på vilket servicelöfte som samhället ger om de högklassiga tjänster som den offentliga hälso- och sjukvården kan erbjuda. Det är fråga om vilka tjänster finländarna kan förvänta sig i utbyte mot sina skattepengar. 

Vi vill öppna en offentlig debatt om vilka tjänster det offentliga social- och hälsovårdssystemet ska producera och vilka tjänster som helt eller delvis överförs på människornas eget ansvar. Faktum är att varken skattepengarna eller arbetskraften räcker till för att täcka de befintliga åtagandena. 

Samhällets servicelöfte kan preciseras till exempel så att vaccinationer av turister slopas bland välfärdsområdenas uppgifter, att de läkarintyg som krävs för körkort i sin helhet överförs till den privata sektorn och att den offentliga finansieringen av läkarintyg som hänför sig till vapenlicenser slopas. 

För att genomföra servicelöftet behövs det också ett systematiskt sätt att kartlägga effekterna av social- och hälsovårdstjänsterna samt att prioritera dessa enligt tjänster som finansieras av skattebetalarna och tjänster som människorna skaffar själva. Klassificeringen skulle göras som expertarbete och uppdateras regelbundet. 

3. Vi sätter stopp för användningen av inhyrd arbetskraft inom den offentliga sektorns tjänster. Centern eftersträvar på detta sätt besparingar på 100 miljoner euro.

Det är möjligt att ta kontroll över marknaden för inhyrd arbetskraft genom en förordning så att medicine studerande åläggs att vara anställda antingen vid sjukhus, eftersom utbildningen bekostas av samhället.  

4. En yrkesutövarmodell införs med snabb tidtabell i hela landet.

Med yrkesutövning avses sådan verksamhet där en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inte innehar en offentlig tjänst eller något annat anställningsförhållande, utan producerar tjänsterna självständigt direkt för kunden. Syftet med yrkesutövarmodellen är att koppla läkare i den privata sektorn till långvariga vårdförhållanden som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar. 

5. Beräkningen av kostnaderna för social- och hälsovårdstjänsterna offentliggörs utan dröjsmål för att ge tillgång till jämförbar information.

Detta förutsätter enhetliga kostnadsberäkningsgrunder för välfärdsområdena, annars kan serviceprodukterna inte jämföras. 

6. Vi ska leda det nationella införandet av artificiell intelligens. Finland borde vara ett modelland inom utnyttjande av artificiell intelligens.

Välfärdsområdena måste modigt söka metoder för att stärka produktiviteten. Det behövs nya förfaranden, till exempel fördomsfri användning av artificiell intelligens och robotteknik. Också lagen om sekundär användning av personuppgifter inom social- och hälsovården måste bli smidigare. 

7. För att mäta social- och hälsovårdstjänsternas genomslagskraft fastställs nationella indikatorer för alla välfärdsområden, och indikatorerna följs upp.

Indikatorerna skulle göra det möjligt att följa förändringar i patientens funktionsförmåga, upplevd nytta av insatserna och vårdkedjornas funktion. 

8. Flerkanalsfinansieringen avvecklas. All finansiering ska ingå i samma budget för att de totala kostnaderna ska kunna beaktas.

Till exempel måste finansieringsansvaret för FPA-skjutsar överföras från FPA till välfärdsområdena. 

9. Volymen i de elektroniska tjänsterna måste öka betydligt.

Antalet distansmottagningar bör ökas. Målet är att cirka hälften av mottagningarna inom primärvården ska vara distansmottagningar. I synnerhet i jourärenden bör man öka distansmottagningen för att förbättra effektiviteten och kundorienteringen. 

Enligt regeringens riktlinjer måste man i Finland övergå till att prioritera digitala tjänster som en kanal för myndighetsärenden. Detta innebär att det primära alternativet till exempelvis brevpost skulle vara elektronisk post. Samtidigt måste det säkerställas att det finns alternativa service- och kommunikationskanaler, till exempel fysiska serviceställen, för dem som inte kan använda digitala tjänster. 

10. När det gäller patientdatasystemen bör man på nationell nivå definiera vilka behov de ska uppfylla och leda verksamheten som är kopplad till denna viktiga informationsteknik inom den offentliga sektorn så att systemen nationellt är genuint kompatibla med varandra.

11. Pilotprojekt och försök införs modigt i regionerna.

För att utveckla välbefinnandet i arbetet kunde man i teamen till exempel pröva på incitamentavlöning och lokala arbetstidsarrangemang. En modell med husläkare eller eget vårdteam utvecklas för dem som behöver mycket hälso- och sjukvårdstjänster. 

12. Social- och hälsovårdsministeriet måste genuint leda förnyelsen av social- och hälsovårdstjänsterna. Tjänsterna behöver ledas nationellt i samarbete med välfärdsområdena.

Styrningen kan inte ske enbart från finansministeriet på eurobas, utan styrningen måste baseras på en djup förståelse för social- och hälsovårdstjänsterna som helhet och tjänsternas betydelse för finländarnas välfärd och hälsa. 

Målet bör vara att flytta tyngdpunkten till primärvård och förebyggande verksamhet. Samarbetet mellan välfärdsområdena och kommunerna för att främja människors hälsa bör stärkas. 

Inkomster

Skatteanpassning (1,7 miljarder euro)

Centern bär med sitt alternativ ansvar för statens skatteunderlag. Den främsta lösningen, en höjning av mervärdesskatten med 1 procent, är inte enkel, men i det nuvarande ekonomiska läget är det nödvändigt att förbättra skatteunderlaget. Vi föreslår också höjningar av de särskilda skatterna samt flera andra höjningar som beskrivs närmare nedan. 

Centern anser att det är rätt och skäligt att regeringen inte vid ramförhandlingarna beslutade att höja mervärdesskatten på mat, även om regeringen antydde att det fanns med i planerna inför ramförhandlingarna. En höjning av momsen på mat skulle i synnerhet ha drabbat mindre bemedlade när priset på matvarorna skulle ha stigit oskäligt mycket. Av samma orsak stöder Centern inte regeringens linje att höja mervärdesskatten på läkemedel från 10 procent till 14 procent, och vi vill inte heller att de andra lägsta mervärdesskattesatserna höjs. 

Vårt alternativ beräknas 2028 ha statiska effekter på de offentliga finanserna. 

Mervärdesskatt

Centern föreslår i sitt alternativ att den allmänna mervärdesskattesatsen höjs med 1 procent. I så fall skulle den allmänna mervärdesskattesatsen vara jämnt 25 procent och Finland skulle hålla sig på den allmänna nordiska nivån i fråga om mervärdesbeskattningen. 

Regeringens proposition om en höjning med ytterligare en halv procentenhet för vårt land till täten bland länderna med de högsta mervärdesskattesatserna i Europa. Centerns alternativ visar att skatteutfallet också kan samlas in på något annat sätt. Regeringen kunde inte göra detta, utan satte alla finländare att betala ännu mer för anpassningen. 

I regeringsprogrammet har från och med 2025 också skrivits in att nyttigheter med den lägsta mervärdesskattesatsen (tidningar, böcker, läkemedel, turist-, idrotts- och kulturtjänster, persontransporter) på 10 procent ska överföras till skattesatsen 14 procent. Endast dagstidningar och tidskrifter har uteslutits från åtgärden. Centern oroar sig över hur alla dessa åtgärder påverkar människors konsumtion, turism och bildning samt möjligheter att köpa de läkemedel de behöver. Centern godkänner inte regeringens riktlinje att höja den sänkta skattesatsen. 

• Momsen höjs till 25 procent och den sänkta skattesatsen bibehålls på nuvarande nivå 595 miljoner euro 

Skatt på förvärvs- och kapitalinkomster

Centern godkänner regeringens förslag om att frysa indexjusteringen av förvärvsinkomstbeskattningen för dem som har de högsta inkomsterna. Dessutom vill Centern sänka inkomstgränsen för den så kallade solidaritetsskatten till den tidigare nivån, alltså den högsta normala inkomstskatteklassen (88 200 euro). För att olika generationer ska behandlas rättvist godtar Centern också en skärpning av beskattningen av pensionsinkomster genom ändring av pensionsinkomstavdraget. Vi vill också rikta denna ändring till de högre pensionsinkomsterna, ända upp till gränsen för solidaritetsskatten. Det är rättvist att de som har de högsta inkomsterna i detta finanspolitiska läge bär en större börda än de som har små och medelstora inkomster. 

Det är därför rätt att högerregeringen äntligen beslutade att utvidga åtgärderna till att även omfatta de medborgare som tjänar mest pengar. Regeringens anpassningspolitik är dock fortfarande långt ifrån rättvis när man beaktar den höjning av den under gränsen för solidaritetsskatt som regeringen tidigare beslutade om och som medförde skattelättnader för de allra rikaste redan under 2024. Detta skulle Centern inte ha godkänt för 2024, men regeringen gick med skygglappar för ögonen och med elitens kommande skattelättnader i åtanke. 

När det gäller beskattningen av kapitalinkomster föreslår vi en källskatt på fem procent på de allmännyttiga samfundens utdelningsintäkter. För källskatten skulle dock fastställas en gräns på 50 000 för skattefria inkomster, vilket innebär att åtgärden inte drabbar till exempel idrottsföreningar som utför viktigt allmännyttigt arbete. Beskattningen skulle inte heller beröra pensionsbolagens placeringar. 

Centern understöder inte regeringens förslag om att minska hushållsavdraget. I en situation där regeringen genomför den största skärpningen i historien av beskattningen av tjänster genom höjningen av den allmänna mervärdesskatten är det ofattbart att den även försämrar incitamentet att utnyttja tjänsteföretagens arbete. Centern befarar att situationen leder till ökad svart ekonomi. När hushållens renoveringar blir ogjorda finns det inte heller hopp i sikte i byggbranschen från dessa renoveringar. 

• Frysning av de två högsta inkomstnivåerna i förvärvsinkomstbeskattningen 60 miljoner euro 
• En källskatt på fem procent införs på skattefria vinstutdelningar från allmännyttiga samfund och andra. Beskattningen berör inte pensionsbolagens placeringar och inte heller utdelningsintäkter och andra kapitalinkomster som understiger 50 000 euro. 100 miljoner euro 
• Skärpningen av beskattningen av pensionsinkomster (till skillnad från regeringen skulle Centern se till att skattehöjningen sträcker sig också till pensionärer med högre inkomster ända upp till gränsen för solidaritetsskatten, varvid skattehöjningen för pensionärer med medelstora inkomster är skäligare, modellen preciseras senare) 205 miljoner euro (150 miljoner euro 2025) 
• Slopandet av skattestödet för frivilligt pensionssparande 40 miljoner euro 
• Återinförande av den nedre årsgränsen för solidaritetsskatten till 88 200 euro 76 miljoner euro 

Trafik

Centern vill utveckla beskattningen av trafiken i en rättvisare riktning genom en totalreform av trafikbeskattningen. Faktum kvarstår att Finlands skatteinkomster kommer att rasa inom den närmaste framtiden uttryckligen på grund av att skatteintäkterna från trafiken minskar. En ansvarsfull politik är att hitta en rättvis lösning där alla vägtrafikanter är med och står för kostnaderna. 

För att förbättra industrins kostnadskonkurrenskraft och underlätta transportkostnaderna för näringslivet föreslog Centern redan i sitt valprogram och som en del av sin alternativa budget hösten 2023 att man bör inför dieselolja för yrkestrafik. Samtidigt bör man i Finland ta ut en vinjettavgift för att också utländska lastbilar ska delta i kostnaderna för användningen av vägnätet. 

Vi godtar inte att regeringen bestraffar husvagnsägare genom att slopa bilskattestödet för husbilar. 

• Skattereform för trafiken 100 miljoner euro 
• Vinjettsystem för utländska långtradare 15 miljoner euro 

Beskattning av företagsverksamhet

Centern föreslår inga ändringar i samfundsskattesatsen. Det är viktigt att sörja för Finlands konkurrenskraft och tillväxt, och en höjning av samfundsskatten skulle motarbeta det. Vi godkänner regeringens förslag om att slopa utbildningsavdraget för arbetsgivare. 

• Slopandet av utbildningsavdraget 14 miljoner euro 

Särskilda skatter

Centern uttrycker besvikelse över att den hälsoskatt som Samlingspartiet lovat före riksdagsvalet visade sig vara ett festtal som inte ens var avsett att genomföras. I Samlingspartiets alternativa budget under partiets tid i oppositionen eftersträvades med hälsorelaterad skatt en ökning av beskattningsutfallet med 300 miljoner euro. Med den sötsaksskatt som regeringen nu utfärdar håvar regeringen bara in en knapp tredjedel (85 miljoner euro) av det eftersträvade beloppet genom att momssatsen för sötsaker höjs från 14 procent till 25,5 procent. 

Det är orealistiskt att tänka sig att uppnå skatteintäkter på 300 miljoner euro genom en omfattande hälsoskatt. Det hade dock varit befogat för regeringen att utan dröjsmål bereda en sådan skatt, ändå så att man tar hänsyn till den inhemska livsmedelsindustrin till exempel genom en gradering av konsekvenserna. Centern godkänner regeringens sötsaksskatt, men lyfter fram den orättvisa som enbart en skatt på godis föranleder inom sötsaksindustrin. Vi är beredda att utvidga sötsaksskatten till att också gälla kex och chips, samtidigt som skatteintäkterna ökas. 

Centern föreslår en kraftigare höjning av tobaksskatten än regeringen. Syftet med tobakslagen är att användningen av tobaksprodukter och andra nikotinhaltiga produkter som innehåller för människor giftiga ämnen och orsakar beroende ska upphöra. Centerns förslag stöder uppnåendet av detta mål och innebär en höjning av priset på ett cigarettpaket med cirka två euro. 

Vi är också beredda att binda alkoholskatten och läskedrycksskatten till index (konsumentprisindex), alltså skulle skatten i fortsättningen höjas automatiskt. Dessutom höjer vi skatten på konstgjort sötade läskedrycker (med undantag av vatten) så att intäkterna av dem kan öka med 10 miljoner euro. 

Centern säger bestämt nej till en kött- och mjölkskatt. 

• Sötsaksskatt på sötsaker, kex och chips 125 miljoner euro 
• Skatt på läskedrycker 37 miljoner euro 
• Tobaksskatt 180 miljoner euro 
• Alkoholskatt 117 miljoner euro 

Överlåtelseskatt

Centern föreslår att regeringens sänkning av överlåtelseskatten upphävs. Likaså måste skattefriheten för köpet av första bostad för unga återinföras. Samtidigt vill vi genomföra en skatteneutral reform av överlåtelseskattesatserna i enlighet med vårt tidigare förslag så att skattesatserna för bostadsaktier och fastigheter slås samman till 2,74 procent. 

• Slopandet av beskattningen av överlåtelseskatt och återinförandet av skattefriheten för första bostad 70 miljoner euro 

Övriga skatteåtgärder

• Gruvskatt 5 miljoner euro 
• Utvidgning av donationsavdraget -15 miljoner euro 

Övriga inkomster (200 miljoner euro) 

Svart ekonomi och effektiviserad beskattning av plattformsekonomin

I den svarta ekonomin, inklusive brottslig verksamhet och penningtvätt, rör sig enorma summor. Enligt Skatteförvaltningens uppskattningar betalas enbart svarta löner årligen för över en miljard euro, vilket medför skatteinkomstbortfall på hundratals miljoner euro för staten och kommunerna. När skattemyndigheterna råkar ut för intäktsbortfall, känner de som lydigt betalar sina skatter det i skinnet i form av skärpt beskattning. Också ärliga företagare lider av den svarta ekonomin i form av osund konkurrens. 

Regeringen som leds av Samlingspartiet och Sannfinländarna förhåller sig likgiltigt till bekämpningen av svart ekonomi. Regeringen inledde först i mars i år efter offentliga påtryckningar en uppdatering av programmet för bekämpning av grå ekonomi. De myndigheter som bekämpar svart ekonomi har varje valperiod samlats tvärsektoriellt vid samma bord. 

Centern föreslår att programmet för bekämpning av grå ekonomi ska fortsätta. Det är då viktigt att de ansvariga myndigheterna anvisas tillräckliga resurser för att få fast bedragare och återkräva vinningen av brottslig verksamhet. 

Centern har redan i sin alternativa budget för 2024 föreslagit 20 miljoner euro för polisen, tullen, skatteförvaltningen, utsökningsverket, domstolarna och åklagarna för bekämpning av svart ekonomi. Den förebyggande effekten av detta skulle tillsammans med den direkta effekten av åtgärderna mot svart ekonomi ge en intäkt på 120 miljoner euro, varmed nettoeffekten är 100 miljoner i statsfinanserna. Dessutom kan man få skatteintäkter på 100 miljoner euro från aktörer inom plattformsekonomin. För att övervakningen ska vara verkningsfull måste man genom lagändringar åstadkomma förbättringar i hur effektivt kontrollerna av jämförelsedata genomförs. 

• Nettoinkomsten av bekämpningen av svart ekonomi genom satsningar på hela bekämpningskedjan 100 miljoner euro 
• Effektiviserad beskattning av plattformsekonomi 100 miljoner euro 

Skatteanpassning (1,5 miljarder euro)

För att förbättra läget inom de offentliga finanserna måste man kunna hitta besparingar. Centern anser att cirka en miljard euro utgör ett lämpligt ytterligare sparmål. Det är motiverat att besparingarna är mindre än skatteanpassningen, eftersom de anpassningar som regeringen Orpo hittills gjort kraftigt har riktat sig till just utgifterna. 

År 2022 var utgifterna i de offentliga finanserna i relation till bnp 53,4 procent och de förutspås minska till 53,2 procent fram till 2027. På motsvarande sätt var inkomsterna 52,5 procent 2022. Inkomsterna väntas minska till 50,4 procent fram till 2027. Inkomsterna i relation till bnp sjunker alltså klart snabbare än utgifterna, även om alla anpassningar enligt regeringsprogrammet ännu inte syns i de prognostiserade siffrorna. Något måste göras. 

Vi behöver anpassa utgifterna, men samtidigt förutsätter social- och hälsovårdstjänsterna att finansieringen tryggas, eftersom finansieringen av välfärdsområdena redan från start har visat sig vara otillräcklig i förhållande till de uppgifter som överförts. Tiden för att täcka underskottet måste förlängas, vilket Centern föreslog för regeringen redan hösten 2023. Slopandet av normerna inom social- och hälsovården och jakten på besparingar enligt Centerns förslag måste användas för att förbättra välfärdsområdenas hälsovårds-, social- och räddningstjänster. 

Centern accepterar inte besparingar som drabbar barnfamiljer. Befolkningsutvecklingen bromsar redan nu upp tillväxten, och därför har man inte råd att försämra barnfamiljernas ställning. Barnen och de unga är vårt lands framtid. 

Statsförvaltningen, säkerheten, försvaret, utrikesförvaltningen, utvecklingssamarbetet, understöden

Centern skär inte i Försvarsmakten och säkerheten. Att sörja för försörjningsberedskapen och landets säkerhet är av särskild betydelse både nationellt och också med tanke på den ekonomiska tillväxten och förtroendet. Finland är ett tryggt land vars kristålighet måste garanteras under alla omständigheter. 

Centern påpekar att försvarsutskottet enhälligt har uttalat att det kräver att de nedskärningar som föreslagits i Försvarsmaktens omkostnader ersätts till fullt belopp i tilläggsbudgetarna. Försvarsutskottet har också enhälligt betonat att nedskärningarna i statsunderstödsverksamheten inte i någon mån får riktas till det frivilliga försvaret. 

Centern accepterar inte regeringens centraliseringslinje i fråga om domstolarna, fängelserna och de lokala polisstationerna. Till exempel en gallring av polisens verksamhetsställen skulle försämra tryggheten i vardagen i vårt land med långa avstånd. 

Däremot godkänner Centern regeringens sparpaket för statsförvaltningens uppgifter och skyldigheter. Det är också möjligt att öka produktiviteten vid ministerierna och i synnerhet vid statens centrala ämbetsverk. Centerns besparingar skulle omfatta också dessa. Till skillnad från regeringen skulle vi minska antalet specialmedarbetare och statssekreterare vid ministerierna. 

Centern skulle jämka de ytterligare nedskärningarna i statsunderstöden och rikta dem till organisationsunderstöden. Vi godkänner dock tidigareläggningen av organisationsunderstöden i enlighet med regeringsprogrammet. 

• Besparingar inom statsförvaltningen och statens centrala ämbetsverk 149,9 miljoner euro 
• Minskning av ministrarnas specialmedarbetare och statssekreterare 2 miljoner euro 
• Sänkning av anslagsnivån för aktieförvärv 2 miljoner euro 
• Utrikesförvaltningen: lokaler och halveringen av Finnfunds kapitalisering 7 miljoner euro 
• Utvecklingssamarbete och besparingar som berör lokalerna inom utrikesministeriets förvaltning 55 miljoner euro 
• Inkvarteringskostnader för asylsökande och minskning av kvotflyktingar 60 miljoner euro 
• Inrikesministeriet: momentet för utveckling och kostnader för avlägsnande ur landet 2,07 miljoner euro 
• Slopandet av försvarsministeriets produktivitetsanslag 2,85 miljoner euro 
• Styrning och utveckling av informations- och kommunikationstekniken (IKT) inom den offentliga förvaltningen 1,6 miljoner euro 
• Främjande av produktiviteten inom statsförvaltningen 5 miljoner euro 
• Statsunderstöd till organisationer från olika ministerier 50 miljoner euro 
• Medlemsavgifter till internationella organisationer från olika ministerier 5 miljoner euro 
• Avveckling av kommunernas skyldigheter och uppgifter 100 miljoner euro 

Utbildning, kompetens, kultur, motion

Centerns linje främjar ett bildat och kulturellt Finland. Det mänskliga kapitalet är en konkurrensfördel som vi måste skydda för att landet ska klara sig. Om vi inte sörjer för vårt kunskapskapital genom att se till att varje finländare avlägger åtminstone examen på andra stadiet och en majoritet även högskoleexamen, kommer vårt mänskliga kapital enligt Finlands Bank att minska redan på 2040-talet. 

Centern godkänner inte regeringens föreslagna nedskärningar i utbildningen på andra stadiet. Vi kan inte ställa oss bakom regeringens förslag att på ett ojämlikt sätt skrota avgiftsfriheten på andra stadiet. Förslaget om att tillgången till avgiftsfria läromedel upphör det år den unga fyller 18 år är i praktiken en nedskärning i kommunekonomin. Det är absurt att föreslå att läromedlen för den som studerar sista året i gymnasiet eller inom yrkesutbildningen skulle vara avgiftsfritt på hösten och avgiftsbelagt på våren. Kommunerna skulle antagligen bli tvungna att betala notan för det här utan hjälp från staten. Det kan också leda till att fler avbryter gymnasieutbildningen. Vi ställer oss inte heller bakom förslaget om att stödet för skolresor upphör för unga som fyllt 18 år. Centern kommer inte att genomföra nedskärningar i yrkesutbildningen, eftersom det i Finland råder brist på experter. 

Vi lyfter också fram betydelsen av fritt bildningsarbete för vanliga människors aktivitet och kontinuerliga lärande. Därför är vi inte beredda att skära i fria bildningen, till skillnad från vad regeringen redan slagit fast i sitt regeringsprogram. 

Centern föreslår att avgifterna för småbarnspedagogik höjs för dem som har höga inkomster. Sänkningen av avgifterna för småbarnspedagogik har lett till en situation i de offentliga finanserna där mycket få längre betalar för småbarnspedagogiken, även om de skulle ha möjlighet. 

• Höjning av avgifterna för småbarnspedagogik för höginkomsttagare 50 miljoner euro 
• Sänkning av nivån på privatkopiering 5,5 miljoner euro 

Arbets- och näringsministeriet

Centern godkänner inte en inbesparing i Business Finlands turistfrämjande finansiering. Turismen är en bransch som borde växa i hela Finland från havsstränderna till Insjöfinland, Lappland inte att förglömma. 

För arbets- och näringsministeriets del kan man spara en del genom att gallra bland de olika stöd som lyder under arbetsministern. Exempel på detta är integrationsutbildningen, utbildningar och träningar, lönesubventionerat arbete, kommunernas garanterade arbete och sysselsättningsstödet för äldre. 

Centern går inte med på att det regionala transportstödet sänks med en miljon euro. 

• Patent- och registerstyrelsens omkostnader 2,7 miljoner euro 
• Civiltjänstcentralen 0,5 miljoner euro 
• Minskning av företagsstöden 20 miljoner euro 
• Ersättningar för integration: sänkta utbildningsersättningar, kommunersättningar och förkortning av ersättningstiden 20,5 miljoner euro 
• Offentlig arbetskrafts- och företagsservice 50 miljoner euro 

Social trygghet och social- och hälsovårdsministeriet

Vi är inte beredda att göra nedskärningar som drabbar familjerna. Barnbidragen jämte syskon- och ensamförsörjartilläggen är fortfarande befogade i ett land där fler barn borde födas. 

Däremot behöver det allmänna bostadsbidraget ses över i sin helhet så att bidraget sänks med hänsyn till dem som har de lägsta inkomsterna och som behöver bidraget mest. Centern vill överföra kommungrupp I till kommungrupp II och minska bostadsbidraget med 125 miljoner euro. Vi är beredda att i enlighet med regeringens förslag söka besparingar i bostadsbidraget för de förmögnaste pensionärerna. Dessutom vill Centern överlag sänka bostadsbidraget för pensionstagare så att det sammantaget minskar med 100 miljoner euro. 

När det gäller studerande är Centern beredd att se över återgången till studiestödets bostadstillägg. Samtidigt måste man dock beakta exempelvis behoven av stöd under sommaren, då studier också kan avläggas. 

Vi väljer att reformera FPA-ersättningarna så att ersättningar endast beviljas för mun- och tandvård för vuxna, för kvinnosjukdomar och för assisterad befruktning. Det belopp som besparas riktas på nytt till dessa tjänster, varvid ersättningsbeloppen för dem ökar. 

Vi stöder inte regeringens linje att höja FPA-ersättningarna genom att sälja statens egendom. Detta medför endast en besparing av engångsnatur jämfört med de utgifter som regeringen föreslår. 

Vi stöder inte förslaget om en centralisering av kompetenscentren för det sociala området. 

• Överföring av studerande från det allmänna bostadsbidraget till bostadstillägget för studerande 57 miljoner euro 
• Sammanslagning av kommungrupp I inom det allmänna bostadsbidraget till kommungrupp II 36 miljoner euro 
• Sänkning av det allmänna bostadsbidraget 125 miljoner euro 
• Reform av underhållsstödet 12 miljoner euro 
• Slopandet av de särskilda bestämmelserna om sjukpension för äldre 80 miljoner euro 
• Utkomstskydd för arbetslösa: förhöjningsdelarna för den aktiva tiden slopas och behovsprövningen av arbetsmarknadsstödet skärps 27,2 miljoner euro 
• Höjning av självrisken för läkemedelskostnaderna inom sjukförsäkringsersättning 25 miljoner euro 
• Reform av sjukdagpenningsystemet 60 miljoner euro 
• Folkpensioner som betalas utomlands 38 miljoner euro 
• Reformen av bostadsbidraget för pensionstagare i fråga om de förmögnaste pensionärerna samt en allmän nedskärning av nivån på bostadsbidraget 100 miljoner euro 

Jord- och skogsbruk samt miljö och boende

Centern godkänner i princip inte nedskärningar i jord- och skogsbruket, eftersom lönsamheten inom branschen är dålig. Det är inte heller motiverat att göra nya, massiva nedskärningar i naturskyddet, eftersom regeringen redan från början kraftigt minskat naturskyddet. Finansieringen har dock under de senaste åren ökats så mycket att en liten besparing kan genomföras såväl inom naturskyddet som inom jord- och skogsbruksförvaltningen och projektverksamheten. 

Skrivningen i regeringsprogrammet om att Finlands finansieringsandel enligt CAP ska minskas med sammanlagt 137,5 miljoner euro 2025–2027 godkänns inte av Centern. Genom nedskärningen försvagas livskraftsprojekt och företagsverksamhet på landsbygden. Ändringen skulle till exempel göra det svårt för jordbruket och livsmedelssbranschen i Finland att utveckla och ta fram nya matprodukter. 

• Naturskydd 10 miljoner euro 
• Minskade investeringsunderstöd från Statens bostadsfond (dock inte i fråga om boendeservice för funktionshindrade) 28 miljoner euro 
• Forststyrelsens intäktsföring på grund av det stigande virkespriset och havsbaserad vindkraft 20 miljoner euro 

Näringsliv, trafik och byggande

Regeringen bör äntligen ta sitt förnuft till fånga och återta investeringen i det olönsamma entimmeståget. De 460 miljoner euro som reserverats för detta är svåra att motivera när anpassningsåtgärder måste vidtas med alla medel. Dessutom har man i en utredning som blev klar under förra valperioden konstaterat att projektet är olönsamt. 

Genom att återta investeringsbeslutet undviker man också i framtiden sådana offentliga kostnader som skulle uppstå på grund av byggande och underhåll som är kopplade till olika projekt i anslutning till entimmeståget. Projektens storlek uppskattas till cirka 12 miljarder euro, och därför är det ohållbart att regeringen håller fast vid sitt entimmeståg. 

Med de pengar som besparas genom att slopa entimmeståget vill Centern genomföra ett konjunkturpaket för byggbranschen som tryggar arbetsplatserna och med vilket man snabbt skulle få fart på reparations- och byggprojekt som gäller vägar och mögelskadade skolor samt andra objekt. Vi vill också genomföra en åtgärdshelhet för att stödja östra och norra Finland i den förändrade situation som följer av stängningen av östgränsen. 

Man bör i dessa tider också avstå från att främja andra stora trafikprojekt, eftersom det eftersatta underhållet av vägarna och spårvägarna enligt Trafikledsverkets färska bedömning kommer att öka till rentav cirka 5 miljarder euro före utgången av 2027. Därför bör satsningarna riktas på att utveckla bastrafikledshållningen och de befintliga trafiklederna. Centern accepterar inte nedskärningarna i det eftersatta underhållet av trafiken. Likaså skulle ett minskat stöd till kollektivtrafiken driva vårt land i fel riktning och hota att ytterligare minska buss- och spårtrafiken i hela landet. 

Vi går inte med på regeringens senaste förslag om att sänka nivån på utvecklingen av trafikledsnäten. Det stämmer att det krävs nya åtgärder för att basunderhållet av transportinfrastrukturen ska räcka till, men genom att dra in olika utvecklingsprojekt förbättras inte läget för Finlands spårvägar, vägar och farleder. 

Det är också fel att minska stödet till kollektivtrafiken i en tid där kollektivtrafiken borde bli smidigare så att allt fler skulle använda den. 

• Rederistöd endast till arbete som hänför sig till egentlig sjöfart 30 miljoner euro 
• Företagsstöd: Återinförande av farledsavgifterna till fullt belopp 36 miljoner euro 
• Slopandet av kapitaliseringen av entimmeståget 460 miljoner euro 

Indexbundna utgifter

Centern accepterar inte direkta nedskärningar i pensionerna. Det är motiverat att notera att pensionärer inte längre kan påverka sin egen inkomstnivå, vilket till exempel studerande och personer i arbetsför ålder kan göra. 

• Minskning av Yles finansiering med 20 procent (t.ex. indexfrysningar under två valperioder) 120 miljoner euro 

Avslutningsvis

Vägen till rättvis tillväxt

Finländarna förtjänar bättre än konstanta motsättningar och osäkerhet. Centern står med sitt alternativ på de vanliga människornas sida. Istället för en tärande politik är det dags att skapa hopp, framtidstro och ekonomisk tillväxt. 

För att stoppa den finländska ekonomins störtdykning utarbetade regeringen våren 2024 ett paket för att anpassa utgifterna och beskattningen. Vi anser att storleksklassen på paketet är helt rätt. Det återställer dock inte finländarnas framtidstro och förtroende för ekonomin. Centern skulle få ordning på Finlands ekonomi på ett mer rättvist sätt. Vi är beredda att genomföra långsiktiga reformer för att trygga tjänsterna i vårt välfärdssamhälle också för kommande generationer. Vi skulle skapa tillväxt i hela landet, eftersom Finland inte tar sig upp på benen igen genom nedskärningar och centralisering. 

Finland står vid en vägkorsning och Centerns val är den väg som leder till arbete, företagande och tillit – vägen till rättvis tillväxt. 

Allmänt

De gröna strävar efter en ekonomi som främjar jämlikhet, ökar naturens och människornas välfärd och minskar den för miljön skadliga överkonsumtionen. En stabil offentlig ekonomi säkerställer att tjänster som är viktiga för välfärdsstaten kan tryggas. De offentliga finanserna är hållbara endast om all ekonomisk verksamhet sker inom ramen för miljöns bärkraft. 

Finlands ekonomi står inför stora utmaningar. Klimatkrisen och förlusten av biologisk mångfald hotar de ekonomiska grunderna. Befolkningen åldras och nya högutbildade behövs överallt, i gröna teknikföretag lika väl som på daghem. I Finland släpar den ekonomiska produktivitetsutvecklingen efter i förhållande till de jämförbara länderna. 

Orpos regering är särskilt bekymrad över balansen i de offentliga finanserna och Finlands skuldsättningstakt. Andra behov av ekonomiska reformer uppmärksammas dock alltför lite. Klimat- och naturåtgärderna lyser med sin frånvaro, trots att Finland inte når sina klimat- och naturmål utan avsevärda ytterligare ansträngningar. Trots att en stabil ekonomi förutsätter en klar ökning av invandringen fokuserar regeringen i stället på att strama åt den. Regeringen vägrar dra in ineffektiva och miljöskadliga företagsstöd och andra skattesnedvridningar, trots att de enligt sakkunniga är ett av de största hindren för den ekonomiska produktivitetsutvecklingen. 

Behovet av ekonomiska reformer är stort. Samtidigt bör planeringen av de offentliga finanserna utvecklas så att miljökriserna beaktas noggrannare. I planen för de offentliga finanserna saknas för närvarande information om ekologisk hållbarhet och om ekonomiska verktyg som gynnar hållbarheten. 

Den finanspolitiska linjen

Regeringen stramar åt finanspolitiken trots att det ekonomiska läget redan är utmanande. Utöver de tidigare nedskärningarna vidtar regeringen nya stora anpassningsåtgärder. Det finns en risk för att dessa extra anpassningsåtgärder nästa år kommer att förlänga recessionen ytterligare. 

Regeringen har äntligen reagerat på att skatteuttaget minskar. Det viktigaste skattebeslutet är att den allmänna momssatsen höjs från 24 procent till 25,5 procent. Allmänt taget kan en höjning av mervärdesskatten anses vara en lämplig metod att anpassa ekonomin, men så som den används i regeringens sparpaket är den problematisk på många sätt. 

För det första drabbar höjningen av mervärdesskatten särskilt låginkomsttagarna och är till sin karaktär regressiv. Vill man höja mervärdesskatten måste man samtidigt stödja låginkomsttagarna och lindra effekterna av höjningen. Regeringen gör dock tvärtom och riktar nedskärningar till dem som har de allra lägsta inkomsterna. Regeringen har redan tidigare fryst indexen för flera förmåner. 

För det andra läggs höjningen av den allmänna momssatsen ovanpå de andra skärpningarna av momsen. Regeringen har redan tidigare beslutat höja de lägre momssatserna, vilket drabbar till exempel kultursektorn. Samtidigt tänker regeringen slopa skattelättnaden vid momsskyldighetens nedre gräns och hålla den nedre gränsen för verksamhet i liten skala oförändrad. De samlade skattehöjningarna slår särskilt hårt mot små företag, eftersom alla företagare inte kan föra över skattehöjningen direkt på priserna. Många småföretagare hamnar i en oskälig situation. 

För det tredje är särskilt tidpunkten för höjningen oroväckande. Det ekonomiska läget är för närvarande svagt. Det finns en uppenbar risk för att regeringens förhastade beslut leder in Finlands ekonomi i en allt djupare recession, när momshöjningen i värsta fall minskar efterfrågan. I det rådande konjunkturläget bör höjningen skjutas upp och företagen ges mer tid att förbereda sig. 

Tidpunkten för momshöjningen har motiverats med att man därigenom undviker förfarandet vid alltför stora underskott i EU. Det är visserligen bra att undvika förfarandet, men det betyder inte att det är förnuftigt att förvärra den finländska ekonomi. Trots att EU:s regelverk har förändrats är det osannolikt att förfarandet leder till sanktioner. Vid underskottsförfarandet måste Finland sannolikt endast lämna in en plan för de framtida anpassningsåtgärderna till kommissionen. 

I stället för att höja momsen så kraftigt kunde regeringen ha skurit ner på de direkta företagsstöden och skattestöden. Det skulle ha stärkt statsekonomin och miljön och på lång sikt höjt produktivitetsnivån. Låg produktivitet är en av de största ekonomiska utmaningarna i landet. Regeringen kunde också ha gått in för en grön skattereform som sätter rätt pris på verksamhet som är skadlig för miljön. Förorening av miljön skulle då inte längre ge någon konkurrensfördel, utan företagsverksamheten styrs i en riktning som är hållbar med tanke på miljön. 

Regeringen rör inte heller vid skattesnedvridningar, såsom beskattningen av utdelningar från onoterade bolag, trots att de sakkunniga rekommenderar en reform av systemet. 

Klimat- och naturpolitiken

Skattelättnader för fossila bränslen och förorenande bilar, nedskärningar i anslagen för klimatåtgärder samt bland annat miljöskatten på elbilar ökar samtliga beslutsenligt på utsläppen. Regeringens åtgärder äventyrar uppnåendet av Finlands klimatåtaganden, vilket kan leda till höga kostnader senare, om ersättande utsläppsminskningar måste göras på dyrare objekt eller om utsläppsrätter måste köpas av andra länder. Regeringen skär också betydligt ned finansieringen för naturvård i strid med Finlands åtagande att stoppa förlusten av biologisk mångfald fram till 2030. 

Det är problematiskt att det i planen inte heller anvisas något tillskott för att stärka kolsänkorna i skogarna. Finlands klimatmål baserar sig på tillräckliga kolsänkor. Vid planeringen av klimatpolitiken har man antagit att nivån på nettosänkan inom markanvändningssektorn är -21 miljoner ton CO2-ekvivalenter 2035. Finland har inom ramen för EU:s LULUCF-förordning förbundit sig till att nivån på kolsänkan inom markanvändningssektorn är 17 miljoner ton CO2-ekvivalenter. Efter att alltid ha varit en kolsänka blev markanvändningssektorn dock en nettoutsläppskälla år 2021. Enligt de nya snabbestimaten utgjorde markanvändningssektorn år 2023 nätt och jämnt en nettosänka (1,3 miljoner ton CO 2-ekvivalenter). 

Användningen av skogarna och alltför höga avverkningsvolymer är en central faktor bakom minskningen av kolsänkan. Detta kan man reagera på till exempel genom att sänka avkastningsmålet för Metsähallitus Metsätalous Oy och den vägen gå in för måttfulla avverkningar. Men några sådana åtgärder finns inte i planen för de offentliga finanserna. 

Med tanke på skogarnas och skogsnaturens biologiska mångfald är det nödvändigt att rikta avverkningar endast till områden där det inte finns skog som är särskilt värdefull med tanke på naturen. Särskilt i södra Finland är de värdefulla skogarna få och samtliga behöver skyddas. 

Utsläppen från torvmarker, även torvmarksskogar, kan stödjas också genom att restaurera och avveckla dikningar. Inte heller här anvisas tilläggssatsningar, men däremot har regeringen försvagat restaureringen bland annat genom att minska resurserna för genomförandet av Helmi-programmet. Ett mycket viktigt steg i fråga om torvmarksskogar vore att reformera stöden till skogsbruket så att de stöder viktiga klimat- och naturmål. 

Det står klart att om regeringens nedskärningar i naturskyddet inte återtas, kan Finland inte fullgöra sina åtaganden i anslutning till förlusten av arter. Exempelvis har Naturpanelen konstaterat att artförlusten inte kan stoppas utan avsevärda tilläggssatsningar på naturvård. 

Sysselsättningspolitiken

Den stora stötestenen i regeringens sysselsättningspolitik hänför sig till arbetskraftsinvandring. De sakkunnigas budskap är klart: utan arbetskraftsinvandring kan Finlands ekonomi inte fås på en hållbar grund. 

Finland konkurrerar med andra europeiska länder om kompetent arbetskraft, och där sänder varje åtgärd som försvagar invandringen fel signal. Regeringen skärper till exempel villkoren för naturalisation och tvingar experter att lämna landet om de inte hittar en ny arbetsplats inom sex eller tre månader. Enligt en enkät som gjorts av nätverket Specialist in Finland är åtstramningen av villkoren för naturalisation nästan lika kritisk för internationella experter bosatta i Finland som den regel på tre och sex månader som regeringen planerar. 

I många europeiska länder bedrivs för närvarande en sysselsättningspolitik som är helt motsatt. Exempelvis Tyskland har beslutat att sänka kravet på boendetid från åtta till fem år, medan Finland håller på att höja det från fem till åtta år. 

I planen för de offentliga finanserna minskas också de ersättningar som betalas till kommunerna för främjande av integration. En försämrad integration kan på längre sikt också leda till att sysselsättningen försvåras. 

Det finns dessutom många andra sysselsättningsåtgärder som regeringen försummar. Exempelvis kan sjukpensionerna minskas genom en omfattande terapigaranti, satsningar på att sysselsätta personer med anpassad arbetsförmåga, utökade lågtröskeltjänster och ett starkare arbetarskydd för arbetstagarna mot psykosocial belastning. 

Jämlikhet och likvärdighet

Som diskrimineringsombudsmannen påpekar finns det fortfarande behov av en färdplan för att stärka arbetslivsdelaktigheten för personer med funktionsnedsättning. För arbetet mot människohandel och våld mot kvinnor behövs inte bara resurser utan också strukturer, eftersom våld mot kvinnor fortfarande är ett centralt problem med avseende på de mänskliga rättigheterna och jämställdheten i Finland. Dessutom bör reformen av sysselsättningstjänsterna stärka jämlikheten i arbetslivet och man måste vinnlägga sig om att organen för jämlikhet kan fungera. Tillräckliga resurser måste tryggas för jämställdhetsombudsmannens verksamhet. 

Dessutom bör man i högre grad fokusera på att främja möjligheterna att förena arbete och familj samt på att bekämpa diskriminering på grund av graviditet och familjeledighet. Arbetstagarnas familjeledigheter och de fungerande småbarnspedagogiska tjänster som samhället erbjuder är väsentliga i detta avseende. Trots reformen av familjeledigheterna har vården en könssegregerad karaktär och den inverkar särskilt på kvinnors möjligheter att delta i förvärvsarbete. En eliminering av diskriminering på grund av graviditet och familjeledighet på arbetsmarknaden skulle främja jämställdheten och kan bedömas ha positiva konsekvenser också för sysselsättningen. 

I planen för de offentliga finanserna föreslås också ett flertal ändringar i välfärdsområdenas verksamhet och finansiering. Det är viktigt att bedöma vilka eventuella konsekvenser sänkningen av behörighetsvillkoren har för arbetsmarknadsställningen och löneutvecklingen för de kvinnor som arbetar som socialarbetare, till största delen kvinnor, inom den kvinnodominerade social- och hälsovårdssektorn. 

Regeringens nedskärningar riktas fortfarande orättvist. Höjningen av den allmänna mervärdesskatten från 24 till 25,5 procent riktas till låg- och medelinkomsttagare. Detta är orättvist särskilt i en situation där indexen för många förmåner har frysts genom tidigare beslut. Samtidigt leder skattebesluten bland annat i fråga om förvärvsinkomster och pensioner till att de som har de högsta inkomsterna i detta svåra ekonomiska läge betalar relativt sett minst i tillägg. 

Regeringens nedskärningar fokuserar på tjänster och trygghet som låginkomsttagare och utsatta personer behöver. Regeringen skär ner betydande summor för exempelvis social- och hälsovårdstjänsterna, utbildningen, utkomstskyddet för arbetslösa och bostadsbidraget. Enbart de nedskärningar i den sociala tryggheten som det fattades beslut om år 2023 kommer att öka antalet låginkomsttagare med 51 000 vuxna och 17 000 minderåriga under 2024. De ytterligare besparingsåtgärder som beslutades vid ramförhandlingarna kommer sannolikt att ha likartade följder. 

Tilläggssatsningarna på unga, såsom terapigarantin för barn och unga och en engångssatsning på fem miljoner euro på arbetet mot mobbning i skolan, är bara plåster i situationer där man inte ingriper i orsakerna till problemen. Regeringens beslut fördjupar bristen på delaktighet och ojämlikheten och ökar den inverkan som barnens och de ungas bakgrund har på möjligheterna att delta. 

Utbildning och forskning

Regeringen beslutade vid ramförhandlingarna att begränsa avgiftsfrihet för andra stadiet till det kalenderår under vilket den unga fyller 18 år. Det innebär att avgiftsfriheten för flertalet upphör innan examen på andra stadiet är slutförd. Den förra regeringen ville se till att andra stadiet slutförs genom att avgiftsfriheten för läromedlen utsträcks till utgången av det kalenderår då den studerande fyller 20 år. Därefter har avgiftsfriheten kunnat förlängas på de grunder som anges i lagen. Det beslut som nu fattas kan leda till att studierna avbryts på andra stadiet. 

Regeringen skär ner yrkesutbildningen med 100 miljoner euro från och med 2025. Nedskärningen riktas enligt regeringen till yrkesutbildning för vuxna som redan avlagt examen. Finland behöver mer välutbildat folk från daghem till företag inom grön teknik. Därför är regeringens betydande nedskärningar i utbildningen till exempel inom yrkesutbildningen ytterst skadliga. Nedskärningarna i yrkesutbildningen drabbar särskilt dem som vill byta yrke mitt i sin yrkeskarriär. Tvärtom bör det kontinuerliga lärandet stärkas i denna situation. Även om den modell för vuxenutbildningsstöd som är inriktad på ett begränsat antal sektorer är välkommen är den inte tillräcklig för att förbättra situationen. 

I planen för de offentliga finanserna konstateras det att finansieringsmodellen för gymnasieutbildning förnyas så att de sporrar till att ordna högklassig och ändamålsenlig utbildning på ett kostnadseffektivt sätt och så att tillgången till utbildning kan tryggas i olika delar av landet. I finansieringsmodellen kvarstår dock ett nedskärningselement som minskar statens ansvar för kostnaderna för att ordna utbildning med cirka 100 miljoner euro per år. De nedskärningar i finansieringen som gjorts har redan tidigare tvingat utbildningsanordnarna att sänka sina kostnader, vilket samtidigt leder till att den prestationsbaserade delen av finansieringen minskar. 

Universitetens och yrkeshögskolornas basfinansiering bör stärkas, men det kommer inte att ske någon ökning av den. FoU-finansieringen bör också riktas till basfinansieringen av högskolorna. Riktlinjer för detta har också dragits upp i den parlamentariska rapporten från arbetsgruppen för forskning och utveckling. Också i regeringsprogrammet konstateras det att ökningarna av FoU-finansieringen också riktas till grundforskning vid universitet och yrkeshögskolor. 

I konsekvensbedömningar som gjorts av social- och hälsovårdsministeriet och Institutet för hälsa och välfärd har de studerande nämnts som en av de värst drabbade grupperna till följd av regeringens nedskärningar. Regeringen fryser indexhöjningarna av studiepenningen under 2025–2027. Detta minskar avsevärt studiestödets köpkraft, incitamentet att få tillräckligt med studiepoäng sjunker och behovet av att prioritera arbete framför studierna ökar. 

Dessutom återför regeringen de studerande från det allmänna bostadsbidraget till studiestödets bostadstillägg från och med den 1 augusti 2025, vilket avsevärt försämrar de studerandes försörjning. Enligt uppskattning kan överföringen av studerande till studiestödets bostadstillägg innebära en nedskärning på upp till 134,10 euro per månad för en studerande som bor i Helsingfors. Med beaktande av tidigare nedskärningar minskar stödet för boende för studerande som bor i Helsingfors med upp till 205,60 euro per månad. 

Nedskärningarna från organisationerna är nedskärningar i sysselsättningen. Också den kulturpolitiska redogörelsen utarbetas i en situation där regeringen skär ner resurserna inom den arbetsintensiva konst- och kulturbranschen. Vilket budskap sänder de redan gjorda nedskärningarna, och de planerade återkommande nedskärningarna med konsekvenser långt in i framtiden, till dem som är intresserade av konst och kultur eller till dem som önskar sig ett yrke inom branschen, till barnen och ungdomarna? 

I denna situation beslutade regeringen att öka och påskynda de nedskärningar som tidigare planerats för undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde. Det är fortfarande oklart hur nedskärningarna kommer att inriktas på kulturområdet, statsandelssystemet och det fria fältet. 

Besparingarna 2025 stiger till 75 miljoner euro och besparingarna 2026 till 150 miljoner euro. Det finns inte vetskap om ytterligare besparingar för 2027 och 2028 jämfört med tidigare beslut. De exakta allokeringarna av nedskärningarna görs i samband med den kommande budgetberedningen. 

Välfärdsområdena och social- och hälsovårdstjänsterna

Regeringens nya nedskärningar inom social- och hälsovårdssektorn undergräver grunden för social- och hälsovården och äventyrar medborgarnas tillgång till de lagstadgade tjänsterna. Regeringen försämrar avsevärt vårdgarantin inom primärvården till tre månader från nuvarande två veckor och vårdgarantin inom mun- och tandvården från fyra månader till sex månader. Även om läget för den offentliga primärvården varierar mellan välfärdsområdena, har tillgången till vård förbättrats i och med att vårdgarantin skärpts. 

De miljoner som sparats in från vårdgarantin dras på motsvarande sätt av från välfärdsområdenas finansiering. I planen för de offentliga finanserna behandlas dock inte hur sparåtgärderna påverkar välfärdsområdenas verksamhet, ekonomi eller tillhandahållandet av de tjänster som patienterna behöver. Det är dock klart att välfärdsområdenas redan strama ekonomiska läge försämras ytterligare på grund av ändringarna i lagstiftningen om vårdgarantin. Försämringen av vårdgarantin kommer sannolikt också att påverka tillgången till primärvårdstjänster. 

För det ska vara möjligt att genomföra vårdgarantin för tre månader till lägre kostnader än vårdgarantin för 14 dagar, krävs att personalresurserna minskas. Samtidigt minskar dock inte antalet patienter. Hälsoproblemen blir inte bättre i köer. Detta försämrar tillgången till tjänster på basnivå och ökar trycket på dyr specialiserad sjukvård. Det är alltså klart att den eftersträvade besparingen inte uppnås genom ändringen av vårdgarantin. 

Samtidigt höjs FPA-ersättningarna för privat sjukvård med 335 miljoner euro under regeringsperioden. Åtgärden påverkar inte köerna inom primärvården, eftersom den endast gynnar dem som har tillgång till privata tjänster på grund av hälsoproblemens art eller sin förmögenhet. 

Regeringen försvagar barnens, de ungas och familjernas möjligheter att få stöd i svåra livssituationer genom att göra nedskärningar på 100 miljoner euro i socialservicen genom att begränsa tjänsteutbudet. Detta gäller till exempel rådgivningarna för uppfostran och familjer, familjearbetet, hemservicen för barnfamiljer samt kuratorstjänster inom elevvården. Avgränsningen av serviceutbudet inom socialvården drabbar utsatta barnfamiljer, äldre, personer med funktionsnedsättning samt personer med psykiska problem och missbruksproblem, och kommer att öka behovet av och kostnaderna för barnskydd och andra korrigerande tjänster. 

I planen för de offentliga finanserna tidigareläggs och minskas nedskärningarna i understödet till social- och hälsovårdsorganisationerna. De kraftiga nedskärningarna i understödet försvagar avsevärt organisationernas möjligheter att erbjuda förebyggande arbete och stöd till förmån för de svagaste. Nedskärningarna kommer endast att öka kostnaderna för social- och hälsovårdstjänsterna, servicebehovet och människornas illamående, när det förebyggande stödet till exempel vid psykiska problem, mobbning och offer för våld i hemmet minskar. 

Finland har länge varit inne i en recession, och sedan slutet av sommaren 2023 har bruttonationalprodukten krympt varje månad med undantag av februari i år. Arbetslösheten ökar kraftigt och konkurserna har ökat. 

Enligt sakkunnigbedömningar kan en vändning till det bättre ske i slutet av 2024 eller i början av 2025. Det vore viktigt att också regeringens politik stöder den ekonomiska återhämtningen och sysselsättningen genom. Tyvärr gör inte regeringens budget för 2024 och planen för de offentliga finanserna för 2025—2028 detta, utan de innehåller tvärtom åtgärder som ökar risken för att recessionen drar ut på tiden. Den ekonomiska återhämtningen hotas av en finanspolitik som inte ligger rätt i tiden, av momshöjningen mitt i en lågkonjunktur, av det fria fallet inom byggbranschen och av alla beslut som minskar köpkraften hos dem som har de lägsta inkomsterna. 

I planen för de offentliga finanserna eftersträvar regeringen ytterligare anpassningar på cirka tre miljarder euro före utgången av regeringsperioden. Ungefär hälften av anpassningen utgörs av utgiftsnedskärningar, medan resten härrör från skatteändringar. Detta kommer utöver den anpassning på sex miljarder euro som uppställts som mål i regeringsprogrammet. Regeringens uttalade mål är med andra ord att de offentliga finanserna ska stärkas med nio miljarder euro under regeringsperioden, vilket regeringen hoppas kommer att stabilisera skuldkvoten i de offentliga finanserna. Men likväl ökar skuldkvoten också enligt regeringens egen prognos. 

Det är mycket möjligt att den bedömning av anpassningsåtgärdernas konsekvenser för den ekonomiska tillväxten, sysselsättningen, skatteinkomsterna och därmed också underskottet i de offentliga finanserna som ligger till grund för regeringens plan för de offentliga finanserna är överoptimistisk. Regeringen bedömer att den så kallade finanspolitiska koefficienten är 0,5, vilket är klart mindre än vad som har observerats i forskningslitteraturen och vad som vanligen antas i planeringen av den ekonomiska politiken och i finansministeriets egna bedömningar. Det innebär att en åtstramning av finanspolitiken med en procent skulle minska bruttonationalprodukten med bara en halv procent. Finansministeriet har själv vanligen använt en standardkoefficient, och under en recession kan koefficienten vara rentav två. 

Om åtstramningens negativa inverkan som finanspolitiken har på den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen har underskattats — vilket kan anses sannolikt — har regeringens beslut om åtstramning av finanspolitiken större negativa effekter på den ekonomiska tillväxten och skuldsättningen än vad som antagits i planen för de offentliga finanserna. 

Empiriska undersökningar visar att åtstramningar av finanspolitiken i allmänhet inte lett till minskad skuldkvot. Däremot hindrar åtstramningen den ekonomiska tillväxten, fördjupar och förlänger möjligen recessionen, leder till att konjunkturarbetslösheten blir långvarig och försvagar också permanent utvecklingen av ekonomins produktionspotential — dvs. förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Därför bör stärkandet av de offentliga finanserna framför allt fokusera på att främja en hållbar tillväxt och en rättvis omställning. De offentliga finanserna fås inte på rätt köl genom nedskärningar . 

Det största problemet för Finlands ekonomi är för närvarande att den totala efterfrågan är otillräcklig. Också företagen nämner i enkäterna uttryckligen bristen på efterfrågan som den största utmaningen. Mest konkret syns situationen inom byggbranschen, som regeringen inte har kunnat hantera på det sätt som den förutsätter. Sammantaget lämpar sig regeringens snabbt åtstramande finanspolitiska linje dåligt för det rådande läget. 

På längre sikt är det med tanke på minskningen av underskotten viktigt att säkerställa en positiv utveckling av totalproduktionen, förbättra produktiviteten inom samhällsekonomin, säkerställa en tillräcklig beskattningsnivå samt förbättra försörjningskvoten, i vilket en ökning av den invandringsbaserade sysselsättningen har en betydande roll. 

Regeringen bör nu satsa betydligt mer på forskning och kompetens samt på en aktiv industripolitik som påskyndar en rättvis omställning, förbättrar produktiviteten och vår konkurrenskraft samt skapar goda arbetstillfällen. 

Regeringens anpassningsåtgärder försvagar välfärden

En mycket stor del av de egentliga nedskärningarna i planen för de offentliga finanserna drabbar den sociala tryggheten, basservicen och de centrala välfärdsstatsstrukturerna, vilket har allvarliga konsekvenser — särskilt med beaktande av de nedskärningar som redan slagits fast och den rådande finansierings- och personalbristen inom social- och hälsovården. Lågtröskeltjänsterna skärs ner och tillgången till vård försvåras. Socialvården, det vill säga tjänsterna för de mest utsatta, kommer att skäras ner med 100 miljoner euro utan någon plan för hur nedskärningen ska riktas eller insikt om dess konsekvenser. Minimidimensioneringen av personalen inom dygnetruntvården försämras. Det blir allt dyrare att bli sjuk samtidigt som förmånerna försvagas. 

Det är beskrivande att nedskärningen av de offentliga tjänsterna försvaras med att det ”måste” göras, samtidigt som regeringen har råd att öka de ineffektiva FPA-ersättningarna för privat vård, som av de sakkunniga kritiseras bland annat för att de inte stöder kontinuiteten i vården. Höjningen av FPA-ersättningarna gagnar framför allt höginkomsttagarna och den privata hälso- och sjukvården. 

Regeringens politik verkar handla om en bredare historisk förändring på systemnivå där den finländska välfärdsstaten avvecklas och arbetstagarnas ställning försämras på ett sätt som saknar motstycke. Dessutom ökar regeringens skatteändringar — av vilka den överlägset viktigaste är höjningen av momsskattesatserna — också inkomstskillnaderna och försvårar ställningen särskilt för låginkomsttagarna. I ljuset av planen för de offentliga finanserna kommer inkomstbeskattningen för dem som har de högsta inkomsterna att ytterligare lindras betydligt under regeringsperioden. 

Planen för de offentliga finanserna innehåller också betydande nedskärningar bland annat i yrkesutbildningen, förmånerna, utvecklingssamarbetet, projektreserveringen för trafikprojekt, statens omkostnader och statsunderstöden. Dessa nedskärningar läggs till tidigare beslutade nedskärningar och försämringar i den sociala tryggheten. 

En betydande del av regeringens anpassningsmål på nio miljarder vilar enligt åtskilliga sakkunniga på en mycket osäker grund och baserar sig närmast på regeringens önskemål om den kommande sysselsättningsutvecklingen eller effektivitetsbesparingarna. Exempelvis den försvagning av arbetsvillkoren och den sociala tryggheten som regeringen kallar ”strukturella åtgärder” väntas öka sysselsättningen med motsvarande 2 miljarder euro, vilket inte kan anses särskilt trovärdigt. Däremot ökar åtgärderna ojämlikheten och fattigdomen. 

Enligt regeringsprogrammet ska välfärdsområdenas och kommunernas utgifter också minskas med en miljard euro. Dessa är dock i huvudsak beroende av områdenas och kommunernas egna beslut, och regeringen kan inte direkt påverka dem. Med beaktande av det allvarliga finansieringsunderskottet inom social- och hälsovårdstjänsterna kan dessa ”besparingar” i viss mån anses vara teoretiska. I den nu aktuella planen för de offentliga finanserna 2025—2028 har sådana ”utvecklingsåtgärder för välfärdsområdena” (önskad effekt 900 miljoner euro) eller en minskning av kommunernas indexfinansiering (önskad effekt 100 miljoner euro) inte inkluderats i regeringens sammandrag över de totala anpassningsåtgärderna — antagligen på grund av den osäkerhet de är förknippade med. Det bör noteras att många grundläggande tjänster, såsom social- och hälsovårdstjänster och utbildning, är lagstadgade och att rätten till dem är tryggad i grundlagen. 

Regeringen har dessutom strävat efter att ”spara in” på social- och hälsovårdstjänsterna genom att sänka kvalitetskraven, det vill säga servicenivån, vilket i planen för de offentliga finanserna kallas ”minskning av uppgifter”. I praktiken betyder detta till exempel att urvattna vårdgarantin och pruta på personaldimensioneringen inom dygnetruntvården. 

Det är mycket oklart vilken inverkan dessa åtgärder har på de offentliga finanserna på längre sikt. Att människor inte får den vård och omsorg de behöver kan bli dyrare för de offentliga finanserna än regeringens kortsiktiga sparmål. 

Också regeringens besparingar i synnerhet inom vuxenutbildningen kan bli kostsamma när kompetensen och matchningen på arbetsmarknaden försämras. Motsvarande dynamik gäller också nedskärningarna i den sociala tryggheten i den mån de försvagar incitamenten för deltidsarbete och styr människor till den stödform som sporrar minst, dvs. utkomststöd, och bort från tillväxtcentra. Risken för arbetslöshet och i värsta fall utslagning ökar. 

Dessutom bör det noteras att regeringen har för avsikt att sälja en betydande mängd produktiv offentlig egendom och med dessa inkomster finansiera grundutgifter som reparation av vägar och projekt samt höjning av FPA-ersättningen för privat vård. Dessa förluster av offentlig egendom och framtida kapitalinkomster har inte beaktats i skuldkalkylerna. 

Regeringens finanspolitiska linje ökar ojämlikheten och försvagar välfärdsstaten, men den visar också likgiltighet för bekämpningen av klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald. Utifrån regeringens linje kan Finland inte nå sina klimat- och miljömål. Underlåtenheten i fråga om klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald medför också betydande ekonomiska risker under de kommande åren. 

De grundläggande utmaningarna i Finlands offentliga finanser hänför sig till befolkningens åldrande, den dåliga produktivitetsutvecklingen och den försvagade skattebasen. I anslutning till detta är regeringens lösningar tämligen obetydliga eller obefintliga. Sammantaget är regeringens nedskärningar i kombination med ändringarna i beskattningen och lagstiftningen skadliga ur såväl social och ekologisk som samhällsekonomisk synvinkel. 

Också Vänsterförbundet ser det som nödvändigt att balansera upp de offentliga finanserna. Det måste dock göras på ett sätt som inte hotar välfärdsstatens grundläggande strukturer och fördjupar inkomstskillnaderna eller försämrar ekonomins prestationsförmåga. Vänsterförbundets alternativ fokuserar på en rättvis skatteanpassning och på att påverka de bakomliggande orsakerna till de ekonomiska problemen. När det gäller produktiviteten är det viktigt att satsa på utbildning och forskning på alla nivåer samt på en verkningsfull och hållbar omställning inom industri- och innovationspolitiken. De sakkunniga som utskottet hört har också fäst uppmärksamhet vid Finlands exceptionellt låga investeringar i immateriellt kapital som en faktor som bromsar produktiviteten. Regeringen bör också svara på denna oro. 

Den skattepolitiska linjen måste läggas om

Beskattningen ska trygga finansieringen av välfärdssamhället, jämna ut förmögenhets- och inkomstskillnader och styra beteendet i en riktning som leder bort från skadliga och ohållbara förfaringssätt. Den grundläggande utgångspunkten är att skatt ska betalas enligt betalningsförmåga och att jämförbara fall ska behandlas på samma sätt. 

Enligt finansministeriets senaste bedömning kommer minskningen av den totala skattegraden inte att vara lika stor under ramperioden som i tidigare bedömningar. Bedömningen är dock förenad med betydande osäkerhetsfaktorer och de faktiska skatteuttagen kan bli betydligt mindre än vad som antas i dag. Regeringen bör säkerställa att stärkandet av skatteinkomsterna har en betydande roll när det gäller att förbättra saldot i de offentliga finanserna och att skatteuttaget inte kan sänkas. 

Det är i och för sig positivt att regeringen vid ramförhandlingarna identifierade behovet av att också utnyttja beskattningen för att stärka de offentliga finanserna. Men de skattemedel som regeringen valt träffar inte målet. Den stora momshöjning som regeringen beslutat om är inte motiverad, eftersom den drabbar låginkomsttagare hårdast och är oförnuftig i synnerhet i ett läge där medborgarnas köpkraft också i övrigt har försvagats. Momshöjningen i kombination med höjningen av de lägre momssatserna och slopandet av skattelättnaden vid momsskyldighetens nedre gräns utan kompenserande åtgärder är ett förödande slag för många företag på hemmamarknaden. 

Det finns alternativ. Regeringen ingriper dock inte ens i de uppenbara missförhållandena i vårt skattesystem, såsom det oskäliga skattestödet till ägare av onoterade företag, skattefriheten för enorma aktieutdelningar till utlandet eller kryphål som gör det möjligt att undvika beskattning i Finland. Regeringens skattepolitik ökar därför skillnaderna i inkomst och förmögenhet. 

Regeringens skattestrategi är också förödande med tanke på klimatet och miljön. Beskattningen av fossil energi lindras, vilket leder till ökade utsläpp och till att våra klimatmål blir allt svårare att nå. Dessutom görs ingenting åt de miljömässigt ohållbara skattestöden. 

Vänsterförbundets alternativ täpper till kryphålen i skattesystemet, stärker skattebasen, skärper beskattningen av stora förmögenheter och kapitalinkomster och stärker miljöstyrningen av beskattningen på ett rättvist sätt. 

En mer ansvarsfull ägarpolitik

Enligt det ägarpolitiska principbeslut som statsrådet godkände den 23 maj 2024 har regeringen som mål att helt avstå från A-kruunu Oy, som producerar hyresbostäder till skäligt pris, samt att avsevärt minska statens minimiinnehav i bolag av strategiskt intresse; det gäller VR (ändring av minimiinnehav 100 % - > 50,1 %), Finavia (100 % - > 50,1 %), Posti Group (50,1 % - > 33,4 %) och Gasum (50,1 % - > 33,4 %). 

I principbeslutet har definitionerna av strategiska ägarintressen inte förändrats och inte heller definitionerna av de samhälleliga uppgifterna för bolag med specialuppgifter. Till vissa delar kan motiveringen till ett starkt ägarskap snarare anses ha stärkts. Till exempel företag som VR, Fortum, Neste, Finnair och Finavia kunde och borde ha en betydligt viktigare roll när det gäller att genomföra en hållbar strukturomvandling och stärka regionernas livskraft, vilket också skulle ha motiverat en ändring av statens ägarintressen så utifrån detta mål och behov. 

Det bör noteras att inte ens en andel på 50,1 procent fullt ut tryggar huvudägarens intressen och makt och att den inte säkerställer att bolagets verksamhet i sin helhet tjänar statens mål som huvudägare. När andra ägare kommer med i ett bolag som VR försvagas sannolikt statens förmåga att styra bolaget på ett sätt som beaktar de samlade samhällsaspekterna, och i bolagets verksamhet betonas i stället ägarvärdet och intäkterna. 

En fungerande, heltäckande järnvägstrafik till rimligt pris är en central offentlig tjänst, och tryggandet av spårtrafiken är en viktig uppgift för varje regering. Erfarenheterna av privatisering av statliga järnvägsbolag som VR i andra länder är nästan uteslutande dåliga. Den minskning av utsläppen från trafiken som krävs för en hållbar omställning samtidigt som regionernas tillgänglighet tryggas kan inte lyckas i Finland utan en beslutsam klimat- och trafikpolitik där det offentliga järnvägsbolaget har en central roll. 

Nedskärningarna i understöden till den offentliga förvaltningen och organisationerna äventyrar demokratin

Vi är oroade över hur planen för de offentliga finanserna och mer allmänt regeringens politik påverkar de olika förvaltningsområdenas verksamhet och förmåga att fullgöra sina uppgifter. De omfattande och snabba nedskärningarna äventyrar en omsorgsfull och högklassig myndighetsberedning, en snabb och ändamålsenlig behandling av ärendena och tillgodoseendet av medborgarnas rättssäkerhet och är därför ett problem också med tanke på demokratin. 

Den ytterligare nedskärningen av statsförvaltningens omkostnader med 150 miljoner euro per år enligt programmet för de offentliga finanserna kompletterar nedskärningsprogrammet på 243 miljoner euro enligt regeringsprogrammet. Regeringen tänker alltså skära ner den offentliga förvaltningen med upp till 400 miljoner euro under ramperioden, vilket oundvikligen innebär omfattande uppsägningar och nedläggningar av funktioner. Det regionala servicenätet för statens olika funktioner kommer att minska kraftigt. 

Det är också statsfinansiellt kortsiktigt att skära ner på myndigheter som skatteförvaltningen eller tullen: nedskärningarna leder lätt till att avsevärt mer skatteinkomster faller bort än vad man försöker ”spara” genom dem. 

Ett aktivt och mångstämmigt civilsamhälle är en förutsättning för en fungerande demokrati. De gör det möjligt för medborgarna att delta och påverka samhället, minskar ensamheten och stärker gemenskapen. I många avseenden är organisationerna också ett viktigt komplement till de offentliga tjänsterna. 

Regeringen skär kraftigt i statsunderstöden och finansieringen av organisationer inom olika sektorer. Det gäller till exempel organisationer som producerar social- och hälsovårdstjänster eller främjar de mänskliga rättigheterna, fredsorganisationer, föreningar som utför demokratiarbete samt aktörer inom kultur och idrott. Regeringens systematiska angrepp på organisationsfinansieringen och därigenom på organisationernas verksamhetsbetingelser är oroväckande. Regeringens nedskärningar i organisationernas arbete hotar också att bli dyra, eftersom trycket på de offentliga tjänsterna ökar. 

Vi behöver en bättre utbildnings- och forskningspolitik

En högklassig utbildning och fostran är en grundläggande rättighet för var och en. Satsningar på småbarnspedagogik, utbildning och forskning stärker också välfärden, sysselsättningen och produktiviteten. Kunniga och välmående människor är den viktigaste produktionsfaktorn i ekonomin. 

Vänsterförbundet anser att man bör satsa klart mer på utbildning, forskning och produktutveckling än regeringen gör. 

Exempelvis bör nedskärningarna i statsandelarna till kommunerna för utbildning, slopandet av vuxenutbildningsstödet och nedkörningen av det fria bildningsarbetet återtas. Nedskärningen i yrkesutbildningen enligt regeringens plan för de offentliga finanserna bör inte genomföras, och anslagen till grundskolorna och högskolorna bör ökas när behoven ökar. Vuxenutbildningsstödet bör återinföras. 

Också regeringens plan att den avgiftsfria utbildningen på andra stadiet pågår endast till det år då den unga fyller 18 år är oskälig inte bara för de ungas egen del utan också oändamålsenlig med tanke på såväl Finlands utbildningsmål som statsfinansiella mål. Beslutet kommer inte att leda till några verkliga besparingar. Förslaget måste dras tillbaka. 

Regeringen skryter om att den ”ökar” forsknings-, utvecklings- och innovationsfinansieringen, men i själva verket handlar den bara i linje med den gällande FoUI-lagen, som avtalades parlamentariskt under den föregående regeringen. Det är oroväckande att regeringen verkar rikta en mindre del av finansieringen till högskolorna än tidigare. Vänsterförbundet anser att basfinansieringen av universiteten och yrkeshögskolorna bör stärkas och att den ökade FoU-finansieringen också bör riktas till finansieringen av högskolorna på det sätt som man kom överens om i förra periodens parlamentariska grupp. Det är viktigt att stärka högskolornas basfinansiering och grundforskning också om vi vill uppnå målet att antalet unga högskoleutbildade vuxna ska vara 50 procent av åldersklassen före 2030. 

De studerande hör till de grupper som drabbas hårdast av regeringens nedskärningar. Regeringen fryser indexhöjningarna av studiepenningen 2025—2027, vilket i praktiken är en nedskärning. Dessutom försvagar regeringen avsevärt bostadstillägget för studerande. Samtidigt driver regeringen de studerande att ta allt större studielån. De studerandes oro för försörjningen är en av de viktigaste frågorna som försämrar välbefinnandet i ett läge där de psykiska problemen bland studerande har förvärrats betydligt. Den kraftiga försämringen av de studiesociala förmånerna minskar jämlikheten i utbildningen. 

Det saknas en industripolitisk vision för den hållbara omställningen

Regeringen underlåter att göra nödvändiga investeringar i en hållbar omställning och erbjuder inte heller draghjälp för att lösa den djupa krisen i byggnadsindustrin, trots att det finns starka konjunkturpolitiska och kostnadseffektivitetsbaserade motiveringar för detta. Samtidigt som man på andra håll i Europa, liksom till exempel i Förenta staterna, satsar enorma summor på en hållbar omställning, digitalisering, förbättring av den strategiska autonomin och förbättring av konkurrenskraften och sysselsättningen, håller Finlands regering fast vid det allt mindre trovärdiga antagandet att marknaden är allsmäktig. 

Det nya investeringsincitament för stora projekt inom ren industri som regeringen beslutade om vid ramförhandlingarna kan om det genomförs rätt vara ett positivt verktyg som påskyndar en hållbar omställning inom industrin. Investeringsincitamentet i form av skatteavdrag måste dock genuint påskynda nya investeringar i högre grad än de befintliga planerna. Det måste också vara produktivt med tanke på de offentliga finanserna och riktas till projekt för en genuint hållbar omställning. 

Samtidigt som vår ekonomi lider av ett allvarligt produktivitetsproblem, är användningen av naturresurserna per kapital i Finland mångdubbel i förhållande till nivå som allmänt anses vara hållbar, och klart större än i EU i snitt eller i våra viktigaste jämförelseländer. 

För att vårt mål om klimatneutralitet ska nås, förlusten av biologisk mångfald ska stoppas och användningen av naturresurser ska fås till en hållbar nivå krävs en strategisk och systematisk industri- och samhällspolitik för en hållbar omställning. Regeringen har dock ingen sådan vision eller ambition. Målen kommer inte att nås med den linje regeringen intagit. Trots de ökande behoven minskar finansieringen av åtgärderna för hållbar omställning under ramperioden betydligt. Som det framgick vid utskottets sakkunnigutfrågning minskar anslagen för en hållbar omställning, inklusive främjande av naturskydd och klimatneutralitet, under ramperioden med uppskattningsvis en fjärdedel. Trots det innehåller planen för de offentliga finanserna ingen samlad bedömning av hur denna kollaps påverkar det finska samhällets förmåga att upprätthålla eller påskynda omställningen till mer hållbara strukturer och system. Sambandet mellan målen för statsfinansernas hållbarhet och miljöhållbarheten bör vara betydligt starkare. Vid planeringen av de offentliga finanserna bör man i stor utsträckning också beakta olika hållbarhetsaspekter. Dessa bör vara minst lika avgörande i de politiska valen som de nu prioriterade målen för den ekonomiska tillväxten, sysselsättningsgraden och skuldkvoten. Till exempel har man vid statsrådets kansli länge samlat in rätt heltäckande uppgifter om utvecklingen av olika indikatorer för ekologisk och social hållbarhet, men detta arbete är i stor utsträckning åtskilt från planeringen och utvärderingen av den ekonomiska politiken. 

Regeringen påstår att den måste skära i välfärdsstatens tjänster och den ekologiska välfärden på grund av underskottet i de offentliga finanserna. Inga nedskärningar kan dock göras i de ineffektiva företagsstöden. I synnerhet skatteutgifterna för stöd till vedeldning borde kunna ses över. Trä är en värdefull råvara oavsett om det växer i skogen eller är en högförädlad produkt eller en kolsänka med så lång livslängd som möjligt. Den industri som använder träbiomassa som energikälla styrs med skattestöd i fel riktning. Också stöden till tung industri, jordbruk och trafik bör på motsvarande sätt ses över så att de stöder hållbarhetsomställningen. 

Konstgjord andning till förmån för oetisk och ekonomiskt olönsam pälsdjursuppfödning bör upphöra och pälsdjursuppfödning bör tvärtom förbjudas. Samtidigt bör farmarna och arbetstagarna inom branschen erbjudas stöd för övergången till nya näringar. 

En mer verkningsfull miljö- och klimatpolitik

Regeringen håller fast vid Finlands mål om klimatneutralitet, men underlåter att vidta åtgärder för att uppnå målet. Regeringen fokuserar i sin klimatpolitik på att tala om möjligheterna till tekniska sänkor. Vi har dock ännu inte sett till några åtgärder eller pengar för att främja denna teknik, och de tekniska sänkorna är i vilket fall som helst till nytta för klimatet tidigast på 2030-talet. Verkningsfulla åtgärder behövs nu. 

Sett till planen för de offentliga finanserna ter sig politiken för kolsänkor som den viktigaste klimatpolitiken under denna regeringsperiod. Avverkningsnivån bör sänkas, inte höjas. Utsläppen från torvmarker bör åtgärdas på många sätt, till exempel genom ingripande i åkerröjning och införande av en förändringsavgift för markanvändning. Torvmarker ska beskogas, återvätas eller restaureras beroende på objektet. Regeringen har dock skurit ner stöden för våtmarksodling och beskogning, vilket är helt missriktad politik med tanke på stärkandet av sänkorna. När det gäller kolsänkor innebär statens passivitet också en betydande ekonomisk risk, eftersom Finland i sista hand måste fullgöra sina EU-förpliktelser genom att köpa sänkenheter av andra EU-medlemsstater. 

Finansieringen av naturvården behöver höjas. Finansieringen av naturvården bör målmedvetet ökas för att stoppa förlusten av den biologiska mångfalden. Instrumenten finns i huvudsak redan: det mycket populära Metso-programmet styr exempelvis på ett bra sätt skyddet av privatägd värdefull natur, genom Helmi-programmet skyddas och restaureras bland annat myrmarker och programmet Nousu fokuserar på vattenvård. Trots detta har regeringen beslutat genomföra historiska nedskärningar i finansieringen av naturvården, och artförlusten kommer inte att kunna stoppas. 

Alla återstående gamla och orörda skogar eller motsvarande skogar bör skyddas. Regeringen Orpo gör också detta till en kortsiktig kostnadsfråga och försöker genom att strama åt kriterierna för gamla skogar undvika att skydda dessa sällsynta, ytterst värdefulla gamla naturobjekt på statlig mark. Enligt uppgifter som kom ut i offentligheten vid riksdagsbehandlingen av planen för de offentliga finanserna tänker regeringen genom sin politiska linje försvaga kriterierna för gamla skogar så mycket att det knappt alls finns något att skydda i södra Finland. Det är inte bara katastrofalt för den biologiska mångfalden i Finland utan står också i strid med regeringsprogrammet, där regeringen lovade att bereda ”oberoende” kriterier. 

Bostadspolitiken behöver en kursändring

Regeringens bostads- och boendepolitik är misslyckad, orättvis och också skadlig för samhällsekonomin. 

Nedskärningarna i det allmänna bostadsbidraget, nedskärningen av investeringsunderstödet för grupper med särskilda behov, begränsningen av ARA-produktionen, slopandet av finansieringen för bostadsrättsboende och slopandet av energistöden drabbar till många delar samma människor. I städerna och tillväxtorterna blir det allt svårare att klara sig när boendekostnaderna stiger. Regeringens politik förvärrar segregationen inom städerna. Samtidigt halveras resurserna för boenderådgivning, vilket ger fler vräkningar och ökad bostadslöshet. 

De massiva nedskärningarna i investeringsunderstöden för bostadsproduktion för grupper med särskilda behov, såsom personer med funktionsnedsättning, äldre och studerande, försvårar situationen för dessa grupper. Efter nedskärningarna räcker inte anslagen till för att trygga den tidigare nivån ens för de funktionshindrades del, trots att regeringen uttryckligen lovat att trygga ställningen för personer med funktionsnedsättning. 

Regeringen har också varit oförmögen att svara på byggbranschens historiska trångmål. Just nu hade det varit konjunkturpolitiskt motiverat och med tanke på kostnadseffektiviteten rätt tid att satsa på offentliga och offentligt finansierade nybyggnads- och reparationsprojekt, men regeringens blygsamma bidrag till sektorn har varit alldeles för litet alldeles för sent — särskilt med beaktande av regeringspolitikens allmänna linje. Arbetslösheten och konkurserna inom byggbranschen ökar. 

Genom sin politik bromsar regeringen också upp en hållbar strukturomvandling inom byggsektorn, vilket var något som den förra regeringen i betydande grad satsade på. En stor del av den finansiering som hänför sig till detta körs eller har redan körts ner. Exempelvis energistödet har varit en populär och välriktad stödform särskilt för dem som bor i egnahemshus. Stödet har gett möjlighet att välja bort fossil energi, som blir allt dyrare, och på så sätt skydda sig mot ökade boendekostnader. Regeringen slopade helt understödet. 

Verksamhetsförutsättningarna för konst, kultur och idrott måste tryggas

Finlands kulturbudget är femte lägst i EU-länderna och den offentliga sektorns konsumtionsutgifter för kulturtjänster är under hälften jämfört med grannlandet Sverige. Det återspeglas inte bara i verksamhetsförutsättningarna för kultursektorn och kulturens tillgänglighet utan också i att antalet företag och arbetstillfällen samt exportvolymen inom den kreativa branschen är blygsamma i förhållande till de jämförbara länderna. Exempelvis i Sverige sysselsätter de kreativa branscherna mer än dubbelt så många människor som i Finland. Finland bör därför i fråga om kulturstöden närma sig de jämförbara länderna, såsom Sverige eller Danmark. Det skulle inte bara berika livet utan också vara samhällsekonomiskt förnuftigt: enligt utredningar ger de kreativa branscherna mångfaldig nytta i förhållande till statens satsningar, trots att många stödformer inte ens är avsedda att generera pengar. 

Regeringen Orpo försvagar dock avsevärt verksamhetsförutsättningarna för dem som arbetar inom konst, kultur och kreativt arbete. I planen för de offentliga finanserna ökar och påskyndar regeringen de tidigare planerade nedskärningarna, vilket ytterligare försvårar situationen för aktörerna inom de kreativa branscherna och ökar de socioekonomiska och regionala skillnaderna i fråga om tillgång till kultur. Nedskärningarna drabbar också frilansare, självsysselsatta och aktörer inom det fria konstfältet, som också i övrigt ofta befinner sig i en svår ekonomisk situation och som också drabbas hårt av regeringens nedskärningar i den sociala tryggheten. Det inskränker den finländska konstens mångstämmighet och mångsidighet. Dessutom tänker regeringen slopa produktionsstöd för av-branschen, trots att det konstaterats vara verkningsfullt och kostnadseffektivt. Den riktning regeringen valt är skadlig för kulturen och måste ändras. 

Också idrott och motion lider av regeringens beslut att öka och påskynda nedskärningarna inom undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde. Enligt vissa bedömningar hotas finansieringen av idrott och motion av nedskärningar på nästan 15 procent 2025 och närmare 30 procent 2026 jämfört med finansieringen för 2023. Så stora nedskärningar i idrottsanslagen märks oundvikligen tydligt i möjligheterna att främja motion och idrott, såsom till exempel i nivån på understödet för byggande av statliga idrottsanläggningar. Statsunderstöden har en betydande roll i genomförandet av projekt som gäller byggande av idrottsanläggningar i kommunerna. Största delen av kommunerna bedömer redan nu att behovet av att iståndsätta idrottsanläggningar eller reparationsskulden är ett betydande problem i den egna kommunen. Dessutom råder det i många tillväxtcentrum brist på motionslokaler, såsom olika lokaler för inomhussport och därmed på träningsturer för många grenar. Nedskärningen av stödet till idrottsföreningarna äventyrar deras förutsättningar att erbjuda barn och unga möjlighet till hobbyer till skäligt pris. 

Med tanke på samhällsekonomin är det också anmärkningsvärt att samhällets kostnader för alltför lite motion och stillasittande årligen uppgår till nästan fem miljarder euro. Regeringens nedskärningar hotar att medföra nya kostnader. Regeringen har dock inte bedömt dessa kostnader. 

Den höjning av den allmänna momsen som planeras träda i kraft i september 2024 och den planerade höjningen på fyra procentenheter 2025 för varor och tjänster som nu faller inom momssatsen på 10 procent slår hårt också mot kultur och idrott. Att skattelättnaden vid den nedre gränsen för momsskyldigheten slopas utan att den nedre gränsen höjs försvårar också försörjningen för många företagare inom den kreativa branschen. Vi kan inte stödja dessa ändringar.