Allmänt

Ett väsentligt mål för den nya lag om främjande av integration (681/2023) som träder i kraft vid ingången av 2025 är att effektivisera och påskynda integrationen i alla skeden. Syftet är att förbättra tillgången till vägledning och rådgivning, påskynda tillgången till tjänster och på ett mer heltäckande sätt nå ut till invandrarna så att de får tillgång till tjänsterna i inledningsfasen efter ankomsten. Dessutom ska tjänsterna göras mer övergripande och arbetslivsorienterade i den inledande fasen av integrationen. Den maximitid som i regel tillämpas för de integrationsplaner som utarbetas för invandrare har i den nya lagen förkortats från tre till två år. 

Kommunernas ansvar för integrationsfrämjande uppgifter har utökats genom den nya lagen. Totalreformen av integrationslagen har ett direkt samband med den revidering av lagstiftningen om organiseringen av arbetskraftsservicen som träder i kraft samtidigt och genom vilken sysselsättnings- och näringstjänsterna överförs från arbets- och näringsbyråerna till kommunerna. Förvaltningsutskottet betonar vikten av ett fungerande samarbete mellan kommunerna, välfärdsområdena och andra myndigheter och informationsgången mellan olika aktörer när det gäller att främja integrationen. 

Förvaltningsutskottet anser att integrationen är en mycket viktig del av en samlad och kontrollerad migrationspolitik. Utskottet hänvisar till sitt betänkande om den nya integrationslagen (FvUB 45/2022 rd — RP 208/2022 rd), där utskottet har sett det som positivt att man genom de föreslagna ändringarna satsar särskilt på de samlade tjänsterna i inledningsskedet av integrationen. Utskottet konstaterade också att rätt riktade åtgärder med tillräckliga resurser under den inledande integrationen spelar en viktig roll för en lyckad integration. Enligt utskottet är det också viktigt att integrationsfrämjande åtgärder inleds så snart det är möjligt och att det inte förekommer onödiga dröjsmål exempelvis i antagningen till integrationsutbildning. Det är en förutsättning för att integrationen ska kunna effektiviseras på det sätt som eftersträvas. 

Utskottet betonar i synnerhet hur viktigt det är med kunskaper i finska eller svenska när det gäller att sysselsätta invandrade och integrera dem i samhället. Riksdagen har i samband med behandlingen av statsrådets redogörelse om behoven av att reformera integrationsfrämjandet (FvUB 10/2022 rd — SRR 6/2021 rd) förutsatt att regeringen noggrant följer hur åtgärderna för att öka integrationsutbildningens, i synnerhet språkutbildningens, genomslagskraft och obligatoriet när det gäller att delta i språkkurser påverkar inlärningsresultaten samt ser till att språkstudierna utvecklas så att språkkunskaperna hos dem som flyttat till landet bättre än för närvarande motsvarar kraven på språkkunskaper i arbetslivet (RSv 22/2022 rd). Utskottet anser att de integrationsfrämjande åtgärdernas förpliktande karaktär ytterligare bör stärkas och att invandrarna förutsätts ha kännedom om det finska samhällets funktionssätt, regler och värderingar. Utskottet betonar dessutom individens egen aktivitet och eget ansvar för integrationen. 

I propositionen föreslås ändringar i den nya integrationslagen. Dessutom föreslås det att den gällande lagen om främjande av integration (1386/2010), lagen om statsandel för kommunal basservice (618/2021) och lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) ändras. De viktigaste ändringsförslagen gäller förkortningen av tiden för den kalkylerade ersättning som betalas till kommuner och välfärdsområden för ordnande av tjänster för personer som får internationellt skydd och vissa andra som omfattas av integrationslagens tillämpningsområde samt sänkningen av den övre åldersgränsen för stöd för vuxenblivande till unga personer som kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare. Vidare föreslås det att kommunen eller arbetskraftsmyndigheten under vissa förutsättningar får ta ut en avgift av integrationskunden för oanvända tjänster om detta har orsakat tolkningskostnader för kommunen eller arbetskraftsmyndigheten.  

Kortare ersättningstid för den kalkylerade ersättningen och sänkt övre åldersgräns för stödet för vuxenblivande bidrar till att genomföra regeringsprogrammets sparmål. Den ändring som gäller uttag av tolkningskostnader syftar till att spara offentliga utgifter, samtidigt som den tydligare lyfter fram invandrarens eget ansvar för sin integration. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med de anmärkningar och ändringsförslag som framgår nedan. 

Kortare ersättningstid för kalkylerad ersättning

Kommunernas får finansiering för integrationsfrämjande verksamhet från flera olika källor. Kommunerna får en betydande del av finansieringen som generell och kalkylerad finansiering via statsandelssystemet för kommunernas basservice. En bestämningsgrund för finansieringen som beviljas via statsandelssystemet för basservice är antalet personer med främmande språk som modersmål. Ordnandet av integrationstjänster för invandrare som är arbetslösa arbetssökande finansieras som en del av finansieringen av arbetskraftstjänsterna. 

Av statens medel betalas kalkylerad ersättning till kommunen för att ta emot sådana personer som avses i 2 § 3 och 4 mom. i integrationslagen (t.ex. personer som får internationellt skydd, kvotflyktingar och sådana personer med hemkommun som får tillfälligt skydd) och för att bedöma deras kompetens och behov av integrationstjänster, för att utarbeta en integrationsplan, för vägledning och rådgivning samt för att ordna flerspråkig samhällsorientering, integrationsutbildning, tolkning och andra integrationsfrämjande tjänster. Kalkylerad ersättning till välfärdsområdena betalas i sin tur för deltagande i den sektorsövergripande bedömningen av kompetens och behovet av integrationstjänster och för deltagande i utarbetandet av den sektorsövergripande integrationsplanen. Till en kommun i landskapet Åland och till hälso- och sjukvårdsmyndigheten i landskapet Åland betalas kalkylerad ersättning för att ta emot sådana personer som avses ovan samt för att ordna de uppgifter och den tolkning som avses i landskapslagen om främjande av integration. 

År 2022 omfattades sammanlagt cirka 11 000 personer av de kalkylerade ersättningarna. Den kalkylerade ersättningen enligt integrationslagen är en del av kommunens eller välfärdsområdets totala inkomster. Kommunerna eller områdena kan själva besluta hur finansieringen fördelas mellan de lagstadgade uppgifterna. I nuläget betalas kalkylerad ersättning i tre år från det att personens första hemkommun har registrerats i befolkningsdatasystemet. För kvotflyktingar är ersättningstiden fyra år. I propositionen föreslås det att den tid som kalkylerad ersättning betalas förkortas till två år. I fråga om kvotflyktingar föreslås ersättningstiden bli förkortad till tre år. 

Målet är att påskynda integrationen genom att effektivisera integrationssystemet och tjänsterna. När invandrarens eget ansvar för integrationen ökar, bedöms kommunens och välfärdsområdets roll minska. Utskottet konstaterar att ändringen av betalningstiden för kalkylerad ersättning motsvarar förslaget om att av den maximala giltighetstiden för integrationsplanerna förkortas med ett år. Maximitiden är nu i regel tre år. När giltighetstiden för integrationsplanen förkortas till två år minskar uppgifterna till exempel när det gäller uppföljning och uppdatering av integrationsplanerna. Integrationen är dock individuell och en del av invandrarna behöver integrationsfrämjande tjänster för en längre tidsperiod än två år. 

Det beräknas att den kortare ersättningstiden för kalkylerad ersättning medför besparingar på sammanlagt 12,6 miljoner euro 2027 och 26,6 miljoner euro 2028. Från och med 2029 beräknas besparingarna uppgå till 13,5 miljoner euro per år, om antalet personer som omfattas av ersättningarna inte förändras avsevärt. Den aktuella propositionen inverkar inte på den kalkylerade ersättningens årliga belopp, som det föreskrivs om genom förordning av statsrådet. 

Den kortare ersättningstiden inverkar på ekonomin i de kommuner som tar emot kvotflyktingar eller asylsökande som fått uppehållstillstånd eller personer som har hemkommun och får tillfälligt skydd eller personer i dessa kategorier som självständigt flyttar till kommunen. Kommunernas andel av ovannämnda besparingar beräknas uppgå till 11,2 miljoner euro 2027 och till 23,7 miljoner euro 2028. Förkortningen av ersättningstiden för den kalkylerade ersättningen kan enligt propositionsmotiven inverka på kommunernas villighet att ta emot kvotflyktingar och andra personer som anvisas kommunplats. Den förkortade ersättningstiden bedöms dock ha endast små konsekvenser för den kommunala ekonomin. Den föreslagna ändringen bedöms inte ha någon betydande inverkan på välfärdsområdenas ekonomi. 

Sakkunniga har framfört att nivån på de kalkylerade ersättningarna redan nu är för låg. Också förvaltningsutskottet har i sina tidigare ställningstaganden påpekat att nivån på de kalkylerade ersättningarna släpar efter kostnadsutvecklingen. Förvaltningsutskottet anser därför att det är viktigt att följa vilka konsekvenser ändringarna i betalningen av kalkylerad ersättning har för kommunernas och välfärdsområdenas ekonomi. När den nya integrationslagen har varit i kraft ett år kommer arbets- och näringsministeriet att inleda en separat utredning kring ersättningarna för kostnader för främjande av integration. Syftet är att utreda de mest ändamålsenliga och kostnadseffektiva metoderna för att ersätta kommunerna och välfärdsområdena för de kostnader som uppkommer av att ordna integrationsfrämjande tjänster. I samband med utredningen görs en bedömning av om finansieringen är tillräcklig för en jämlik fördelning av tjänster för integrationsfrämjande på olika håll i Finland, också utanför tillväxtcentrum. Utskottet anser att utredningen är ytterst viktig och betonar att kommunerna och välfärdsområdena bör ha faktiska ekonomiska förutsättningar för att klara av sina uppgifter. 

Stöd för vuxenblivande för barn och unga som anlänt utan vårdnadshavare

Till Finland anländer varje år uppskattningsvis 200 minderåriga utan vårdnadshavare. Majoriteten av dem beviljas uppehållstillstånd. Stödet för dessa personer ordnas inom ramen för de tjänster som tillhandahålls inom välfärdsområdets och kommunens allmänna servicesystem, beroende på hurudana tjänster barnet eller den unga personen behöver. Stödet enligt integrationslagen gäller ett barn eller en ung person som har fått uppehållstillstånd. Syftet med stödet är att hjälpa en ung person som är på väg att bli vuxen att uppnå tillräckliga färdigheter för att inleda ett självständigt liv. Omfattningen av och innehållet i stödet påverkas av den ungas individuella stödbehov och förmåga att klara sig i vardagen samt av hans eller hennes fysiska och psykiska hälsa. Planeringen av stödet grundar sig på en multiprofessionell bedömning av servicebehovet. 

Ett barn eller en ung person som anlänt som minderårig utan vårdnadshavare har i nuläget rätt till stöd enligt integrationslagen tills han eller hon fyller 25 år. Åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet enligt barnskyddslagen (417/2007) har genom en tidigare ändring sänkts från 25 till 23 år. I den nu aktuella propositionen föreslås det en motsvarande ändring i den övre åldersgränsen för stöd vuxenblivande enligt integrationslagen. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2024, det vill säga samtidigt som den nämnda ändringen av barnskyddslagen börjar tillämpas. Den föreslagna ändringen gäller både den nya integrationslagen och den gällande integrationslagen som är i kraft fram till utgången av 2024. Utskottet anser det motiverat att lagförslag 2 om ändring av den gällande integrationslagen innehåller en övergångsbestämmelse som säkerställer att stödåtgärder som man beslutat om före lagens ikraftträdande kan slutföras i enlighet med tidigare bestämmelser. Kommunerna och välfärdsområdena ersätts också för kostnaderna för dessa åtgärder. 

Den föreslagna ändringen av åldersgränsen beräknas medföra årliga besparingar på cirka 0,8 miljoner euro från och med 2025. Stödet för vuxenblivande beräknas i nuläget omfatta högst hälften av dem som är 23–24 år. Det betyder alltså att alla unga som kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare inte heller för närvarande får stöd för vuxenblivande. Förvaltningsutskottet påpekar att när stödet för vuxenblivande enligt integrationslagen upphör har de unga dock tillgång till de allmänna tjänsterna och stödsystemen inom social- och hälsovården samt utkomstskydd och stöd för boende, utbildning och sysselsättning. 

I propositionsmotiven lyfts det fram att sänkningen av åldersgränsen för stödet för vuxenblivande kan leda till att dessa unga i stället behöver exempelvis tjänster inom vuxensocialt arbete, mentalvårdstjänster eller studerandevård. Det kan innebära att besparingarna blir mindre än väntat. Det finns också en risk för att uteblivet stöd leder till att kostnaderna för samhället för utslagning bland dessa unga blir betydligt större än kostnaderna för stöd för vuxenblivande. Det är dock möjligt att på lång sikt stävja kostnaderna med framgångsrika integrationsfrämjande tjänster. 

Utskottet påpekar att dessa unga ofta är särskilt utsatta. Utskottet anser det vara viktigt att man även i fortsättningen sörjer för tjänster som svarar mot servicebehovet för dessa unga, såsom mentalvårdstjänster. Genom att stödja de unga kan man förebygga upplevelser av utanförskap och marginalisering i samhället. Med hjälp av tillräckligt stöd i ett tidigt skede kan man också bidra till att motverka de negativa följder som marginaliseringen kan få, såsom extremism och gängbrottslighet, och på det sättet stärka den allmänna ordningen och säkerheten. 

Riksdagen har i samband med godkännandet av ovannämnda ändring i barnskyddslagen förutsatt att statsrådet bevakar dels konsekvenserna av den sänkta åldersgränsen för eftervård, dels servicesystemets förmåga och resurser att tillgodose de individuella behoven hos de unga som berörs av den sänkta åldersgränsen. Förvaltningsutskottet anser det motiverat att man också följer vilka konsekvenser den sänkta övre åldersgränsen för stöd för vuxenblivande enligt integrationslagen har för unga vuxnas välbefinnande och anlitande av socialservice. 

Avgift för oanvända tjänster

Det föreslås att den nya integrationslagen kompletteras med en ny 32 a § där det anges att kommunen eller arbetskraftsmyndigheten under vissa förutsättningar kan ta ut en avgift av kunden för en sådan integrationsfrämjande tjänst som lämnats oanvänd, om tjänsten har medfört tolkningskostnader för kommunen eller arbetskraftsmyndigheten och om integrationskunden inte har avbokat tiden. En avgift kan enligt förslaget tas ut när kunden antingen själv har bokat eller fått sig bokad en mottagningstid för en sådan tjänst som anges i bestämmelsen och han eller hon utan godtagbart skäl och utan att ha avbokat tiden inte har kommit till mottagningen vid bokad tid. De tjänster som avses i bestämmelsen är vägledning eller rådgivning, bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster och utarbetande av en integrationsplan eller översyn av integrationsplanen. Den föreslagna bestämmelsen gäller således inte social- och hälsovårdstjänster. 

Avgiften får enligt den föreslagna bestämmelsen tas ut endast om det inte ska anses oskäligt och kommunen eller arbetskraftsmyndigheten i samband med bokningen har meddelat att en avgift kan komma att tas ut samt gett anvisningar om att tiden kan avbokas på förhand. I bedömningen av oskäligheten ska till exempel barnets bästa beaktas. 

Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att öka invandrarens eget ansvar för integrationen och samtidigt med hjälp av vägledning och rådgivning stärka invandrarens handlingsförmåga och färdigheter att delta i samhället. Dessutom eftersträvas besparingar och också en vägledande effekt så att de tjänster som bokas inte lämnas oanvända. Det är enligt utskottet motiverat att de olika integrationsåtgärderna blir mer förpliktande och att invandraren får mera eget ansvar för integrationen i takt med att den tid som invandraren vistats i Finland ökar och han eller hon får större kunskap om verksamheten i samhället. Utskottet noterar att till exempel 3 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992) innehåller motsvarande bestämmelser om en avgift som tas ut för tjänster som inte använts. 

Sakkunniga har påpekat att den ekonomiska nytta som uttaget av avgifter medför bedöms vara rätt så liten och att de utredningar och bedömningar av oskäligheten som hör ihop med uttaget av avgifter medför administrativ börda för myndigheterna. Förvaltningsutskottet påpekar att kommunerna och arbetskraftsmyndigheterna själva kan besluta om de tar ut en avgift för en tjänst som lämnats oanvänd. Utskottet inskärper betydelsen av tillräckliga anvisningar och rådgivning vid tillämpningen av bestämmelsen. 

Tydligare arbetsfördelning mellan kommunen och välfärdsområdet

Förvaltningsutskottet har i samband med totalreformen av integrationslagen (FvUB 45/2022 rd) påpekat att det krävs tydliga samarbetsstrukturer för att klarlägga rollen för välfärdsområdena, som inlett sin verksamhet vid ingången av 2023, i synnerhet i fråga om mottagandet av flyktingar och ordnandet av social- och hälsovårdstjänster för invandrare. Utskottet har betonat att kontaktytan mellan kommunerna och välfärdsområdena bör fungera smidigt. 

Det föreslås att integrationslagens 44 § 1 mom. om kommunens uppgifter som gäller mottagande av personer som anvisats kommunplats preciseras så att kommunen ansvarar för dessa uppgifter till den del de inte är sådana uppgifter inom social- och hälsovården som välfärdsområdet har ansvar för. Syftet med ändringen är att förtydliga arbetsfördelningen mellan kommunen och välfärdsområdet vid mottagandet av flyktingar. 

Enligt propositionsmotiven ansvarar kommunen för beredskapen för mottagandet och relaterade arrangemang på förhand samt för samordningen av tjänsterna i det inledande skedet till den del de inte hör till välfärdsområdets ansvar och grundar sig på ett individuellt servicebehov enligt socialvårdslagen. Kommunen ordnar till exempel i regel en bostad för den som anvisats en kommunplats. Om personen behöver tjänster inom det stödda boendet eller om det rör sig om ett minderårigt barn utan vårdnadshavare är det välfärdsområdet som ansvarar för att ordna boendet. Utskottet konstaterar att det är nödvändigt att kommunen och välfärdsområdet har ett fungerande samarbete och att man bör undvika överlappande arbete. 

Övrigt

Utskottet anser det motiverat att man strävar efter att rikta integrationsfrämjande tjänster till särskilt utsatta personer och till dem som löper större risk att hamna utanför samhället. Utskottet betonar särskilt vikten av att man når de föräldrar som tar hand om sina barn hemma och att de får tillgång till tjänster. Det är viktigt inte bara för att förbättra delaktigheten och sysselsättningen bland invandrarkvinnor utan också med tanke på familjernas integration. 

Det föreslås att 60 § i integrationslagen ändras så att kommunen beviljas statsandel för främjande av integrationen av föräldrar som vårdar sina barn hemma. Enligt regeringsprogrammet är avsikten att kommunerna från och med 2025 ska beviljas fem miljoner euro för att förbättra ställningen för invandrarmammor. Enligt utskottet är det viktigt att kommunerna med den finansieringen kan ordna till exempel integrationsfrämjande språkkurser på deltid som lämpar sig för föräldrar som vårdar barn hemma och finansiera barnavården via den öppna småbarnspedagogiken för den tid då föräldrarna deltar i integrationsfrämjande tjänster. 

Också de föreslagna preciseringarna av bestämmelserna om rätten att få information syftar till att i synnerhet invandrare som får stöd för hemvård av barn bättre än i nuläget ska kunna nås för bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster. Utskottet anser att det är motiverat att precisera bestämmelserna och betonar också i detta sammanhang vikten av en smidig informationsförmedling mellan myndigheterna.