Nedskärningarna i finansieringen av yrkesutbildningen

Enligt statsrådets plan för de offentliga finanserna minskas finansieringen till yrkesutbildningen med 100 miljoner euro från och med 2025. Nedskärningen riktas till utbildning för yrkesexamen, specialyrkesexamen och grundexamen för vuxna som redan har avlagt en examen på andra stadiet eller en examen på högre nivå. I ett senare skede fattades beslut om en tilläggsanpassning på 20 miljoner euro. 

Finansieringen minskas samtidigt som det planeras betydande ändringar i utbildningen på andra stadiet och i finansieringssystemet för den. Det är svårt att förutse konsekvenserna av ändringar som sker samtidigt. Utbildningsanordnarna kan inte bedöma hur ändringarna sammantaget påverkar anordnarnas framtida finansiering. 

Propositionen försämrar vuxnas möjligheter att förbättra sitt kunnande i arbetslivet, eftersom en nedskärning i finansieringen till utbildningsanordnarna leder till att utbudet minskar och deras verksamhetsförutsättningar äventyras. Vuxnas förutsättningar att byta bransch och skaffa sig nytt kunnande som behövs i arbetslivet bör inte försvagas, eftersom förändringarna i arbetslivet och allt längre arbetskarriärer förutsätter omskolning och smidiga övergångar från bransch till bransch. Kontinuerligt lärande och längre arbetskarriärer kräver en samlad vision av regeringen. Det är tydligt att en sådan saknas i nuläget. 

Riktandet av nedskärningen till studerandeåren inom utbildning för personer som redan avlagt en examen försämrar på ett oskäligt sätt verksamhetsförutsättningarna för de utbildningsanordnare som tillhandahåller utbildning som riktar sig till vuxna som behöver kompetens i arbetslivet eller ny utbildning. De föreslagna nedskärningarna försämrar verksamhetsförutsättningarna i synnerhet för de små utbildningsanordnarna och försvagar tillgången till yrkesutbildning utanför tillväxtorterna. Nedskärningarna i yrkesutbildningen drabbar de specialiserade utbildningsanordnarna så att budgeten för yrkesutbildning minskas med mer än 10 procent vid en del läroanstalter. 

Finansieringen till yrkesutbildningen är generell finansiering, vilket innebär att fördelningen av nedskärningarna i slutändan är helt och hållet på utbildningsanordnaren ansvar och beroende av utbildningsanordnarens värderingar och val. Nedskärningarna inverkar också på läropliktiga, eftersom de minskade resurserna kommer att påverka utbudet av och tillgången till utbildning samt undervisningens mängd och kvalitet. Särskilt inom utbildning som leder till grundexamen finns det unga och vuxna vars studier möjliggörs med olika finansieringsformer (statsandelar, arbetskraftsutbildning, läroavtal). Det är i praktiken omöjligt att rikta den planerade nedskärningen enbart till dem som redan avlagt examen. 

Regeringens nedskärningar i finansieringen av yrkesutbildningen medför att utbildningsanordnaren måste anpassa sin verksamhet. I praktiken innebär det att utbildningar upphör och utbildningsutbudet inskränks, personalen skärs ner och mängden undervisning som de studerande får minskar. Många yrkesläroanstalter har redan inlett omställnings- och samarbetsförhandlingar av produktionsrelaterade och ekonomiska orsaker. 

Ändringarna i yrkesutbildningen (nedskärningarna i finansieringen och fördelningen av dem, försökslagen, ändringarna i lagen om yrkesutbildning samt i lagen och förordningen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet, slopandet av vuxenutbildningsstödet) är mycket stora och det är svårt att förutse vilka konsekvenser de kommer att få. Matchningsproblemet i fråga om arbetskraft och arbetsplatser kommer att förvärras ytterligare och kommunernas möjlighet att lyckas med arbets- och näringsreformen försvagas. 

Ändringarna som berör den personliga utvecklingsplanen för kunnandet

Avvecklingen av normer bör inte vara ett sätt att minska finansieringen, utan ett sätt att frigöra resurser för att nå målen för utbildningen. Det är i och för sig motiverat att förenkla den personliga utvecklingsplanen för kunnandet (PUK), men det bör göras med fokus på planens uppgiftsinnehåll och struktur, som med tanke på personlig tillämpning, yrkesutveckling och karriärplanering är alltför teknisk och svårhanterlig. 

Den ändring som föreslås i PUK medför inte i verkligheten den besparing på ungefär 3,5 miljoner euro som föreslås. Det är inte möjligt att effektivisera personalens tidsanvändning genom sådana enskilda och yttersta marginella ändringar (i ett formulär) som nu föreslås. De föreslagna åtgärderna för att avveckla vissa normer inom yrkesutbildningen verkar vara punktinsatser genom vilka man eftersträvar kostnadsbesparingar inom yrkesutbildningen. 

Om avvecklingen av normer i större utsträckning skulle fokusera på registrering av uppgifter och informationsöverföring skulle det vara mer sannolikt att åstadkomma den besparing som föreslås. Sådana åtgärder är bland annat att informationen smidigare överförs mellan systemen för studerandeförvaltning och de nationella informationsresurserna (som ePUK och Koski), uppföljningen och registreringen av mängden undervisning och handledning per studerande slopas och registreringen av uppgifter om stöd för lärande minskas. Därtill bör man avstå från nya registreringsskyldigheter. 

I propositionsmotiven konstateras det att den föreslagna ändringen gör det möjligt att bilda grupper mer flexibelt än för närvarande och minskar arbetsmängden som krävs vid utarbetandet av PUK. Inom yrkesutbildningen har studierna i och med reformen baserat sig på individuella studievägar. Det är inte möjligt att utarbeta så kallade gruppvisa PUK-planer, eftersom det i läroanstaltens lokaler samtidigt studerar läropliktiga och icke-läropliktiga, och för var och en utarbetas en personlig utvecklingsplan för kunnandet. 

Slopandet av planen för bedömning av kunnandet

Regeringen föreslår dessutom att lagen om yrkesutbildning ändras så att utbildningsanordnare i fortsättningen inte är skyldiga att utarbeta en examens- eller utbildningsspecifik plan för bedömning av kunnandet. Den eftersträvade besparingen är 0,5 miljoner euro. För att besparingen ska nås bör arbetsmängden minska med en persons tre veckors arbetsinsats. Den beräknade minskningen av arbetsmängden och kostnaderna för utbildningsanordnaren är överdimensionerad. Den faktiska arbetsmängden är närmare 3–4 dagar/examen. Om skyldigheten att utarbeta planer för bedömning av kunnandet slopas, bör de resurser som i nuläget används för detta riktas till undervisning och handledning av de studerande. Nu är det rätt och slätt fråga om en nedskärning i utbildningen. 

Även om utbildningsanordnarna inte enligt lag skulle ha skyldighet att utarbeta planer för bedömning av kunnandet, ska utbildningsanordnarna ha sådana tydliga förfaranden för bedömningen som styr lärarna, arbetsplatshandledarna och bedömarna i situationer som hänför sig till bedömningen av kunnandet, såsom introduktion av bedömare, anpassning av bedömningen, avvikelser från målen för kunnandet och kraven på yrkesskicklighet samt beslut om vitsord. Slopandet av skyldigheten att utarbeta en plan för bedömning av kunnandet minskar således inte det administrativa arbetet och medför inga besparingar. Gemensamma förfaranden förenhetligar bedömningsrutinerna och säkerställer att de studerande behandlas jämlikt vid bedömningen av kunnandet. 

Den årliga planen inom gymnasieutbildningen

Det kan i sig vara förnuftigt att avveckla vissa normer och skyldigheter som kräver administrativa resurser. På så sätt kan gymnasierna koncentrera sig på att genomföra gymnasieutbildning som håller hög kvalitet. Upphävandet av skyldigheten att utarbeta en läsårsplan minskar dock inte det administrativa arbetet och medför inga besparingar, eftersom gymnasierna måste planera sin verksamhet för varje läsår. 

Eftersom planeringen av läsårets arbete i vilket fall som helst måste göras, kommer upphävandet av den förpliktande bestämmelsen i gymnasielagen därmed inte i praktiken att eliminera det planeringsarbete som avses i den gällande bestämmelsen. Upphävandet av bestämmelsen leder därför inte till den eftersträvade kostnadsbesparingen. Läsårsplaner eller motsvarande dokument måste också i fortsättningen utarbetas, även om skyldigheten upphävs i lagen. Det är inte bara fråga om ett viktigt lokalt verktyg för utbildningsledning utan också om ett rättsligt dokument som styr och definierar läroanstaltens verksamhet och dess juridiska ansvar. 

I läsårsplanen beskrivs läroanstaltens arbetstider, gemensamma evenemang och verksamhet samt väsentliga omständigheter som berör ordnandet av undervisningen. Planen är ett centralt verktyg för läroanstaltens ledning till exempel när det gäller att fastställa den gemensamma planeringstiden för undervisningspersonalen under hela läsåret. Att låta bli att utarbeta en plan skulle med tanke på läroanstaltens ledning fördunkla fastställandet av undervisningspersonalens arbetstid. På basis av planen genomförs i praktiken också en utvärdering av hur den egna verksamheten utfallit på läsårsnivå. 

När det gäller olycksfallsförsäkringen för studerande vid läroanstalten är det viktigt att det utifrån läsårsplanen kan påvisas vilken verksamhet läroanstalten har fastställt i läsårsplanen, till exempel olika studieresor, sammankomster och evenemang. 

Det är viktigt såväl för studerandena som för undervisningspersonalen att veta hur undervisningen planeras bli genomförd. Läsårsplanen beskriver allmänt hur undervisningen organiseras, till exempel gällande självständigt arbete och anskaffning av utbildning. 

Läsårsplanen är ett centralt verktyg också för samarbetet med hemmen. Med hjälp av planen kan läroanstalten berätta om sin verksamhet och sina målsättningar för vårdnadshavarna. I bästa fall utarbetas läsårsplanen så att vårdnadshavarna får framföra sina synpunkter och blir hörda. När föräldrarna deltar i planeringen av läsåret har de bättre förståelse för skolans mål och arbetssätt och kan på så sätt bättre stödja den ungas lärande hemma. Dessutom bidrar föräldrarna med olika perspektiv och konkreta åtgärder som gör det möjligt att öka välbefinnandet både hos enskilda elever och hos hela gemenskapen vid läroanstalten. 

Utredning av vårdnadshavarnas synpunkter

Samarbetet med vårdnadshavarna är ett viktigt verktyg för att stödja de ungas uppväxt och fullgörandet av läroplikten. Samarbetet handlar inte enbart om att samla in respons, utan det är fråga om en dialog genom vilken man kan få information om de ungas särskilda behov och livssituationer som påverkar studierna. Samarbetet med vårdnadshavarna och föräldrarna är en del av läroanstaltens verksamhet och utvecklingsarbete. Det kan antas att utbildningsanordnaren i vilket fall som helst kommer att samarbeta med vårdnadshavarna för att samla in respons. Det betyder att den eftersträvade besparingen de facto inte kommer att uppnås. Den föreslagna ändringen kan således närmast anses vara kosmetisk/hypotetisk. Även i detta fall är det snarare fråga om en nedskärning i utbildningen till ett belopp av en miljon euro snarare än en avveckling av normer. 

Informationsutbytet mellan vårdnadshavarna och läroanstalten ska vara regelbundet och smidigt. Exempelvis har behovet av stöd för lärandet ökat bland gymnasiestuderande under de senaste åren, och därför är utbytet av information allt viktigare. 

En eventuell försämring av samarbetet och utbytet av information är särskilt oroväckande med tanke på de studerande som är i mest utsatt ställning, såsom studerande med funktionsnedsättning eller invandrarbakgrund eller andra studerande i behov av särskilt stöd. Ett smidigt samarbete mellan hemmet och gymnasiet är en förutsättning för den studerandes välbefinnande. 

I ett läge där psykisk ohälsa och utmaningar i lärandet har ökat i oroväckande grad bland unga bör man stärka samarbetet mellan hemmet och läroanstalten i stället för att ytterligare försvaga dess förutsättningar. En viktig del av ett fungerande samarbete mellan hemmet och läroanstalten är att läroanstalten regelbundet utreder föräldrarnas och vårdnadshavarnas synpunkter. Ett väl genomfört samarbete mellan hemmet och läroanstalten stöder bevisligen barnens och de ungas uppväxt och utveckling. Samarbetet bidrar bland annat till att stärka barnens och de ungas självkänsla och främja deras välbefinnande. Vidare bidrar det till att minska mobbning, öka engagemanget för skolan, främja kamratskap i skolan och förbättra skolframgången. 

Stödet för lärande i gymnasiet

Det är mycket viktigt att stödet för lärande på andra stadiet utvecklas. Det har föreslagits att finansieringen på 10 miljoner euro för gymnasieutbildningen ska riktas till statens finansieringsandel. Således föreslås det att den procentandel som gäller kommunens finansieringsandel ändras. Den tilläggsfinansiering som riktas till gymnasieutbildningen bör dock uttryckligen riktas till stödet för lärande. Det är problematiskt att finansieringen riktas som generell finansiering, eftersom den sannolikt inte till fullt belopp riktas till stödet för lärande, utan används för att minska finansieringsunderskottet inom gymnasieutbildningen. Finansieringen av stödet för lärande kan till exempel genomföras på samma sätt som etablerats för finansieringen av arbetet för jämställdhet och likabehandling inom den grundläggande utbildningen, det vill säga som ett öronmärkt anslag. I fråga om stödet för lärande bör man genom tydliga stödbestämmelserna säkerställa att stödet stärks.