Riksdagen återtar makten

I lantdagsvalet i oktober förlorade vänstern överraskande majoriteten av representantplatserna. Valresultatet motsvarade bättre medborgarnas åsikter, eftersom röstningsprocenten ökat rejält från valet 1916 (från 55 till 69 procent). Sdp:s förhållande till valet var konfliktfyllt, eftersom upplösningen av riksdagen varit en olaglig åtgärd enligt maktlagen. Maktlagstolkningen präglade Sdp:s politik under hösten: förloraren krävde att valresultatet skulle makuleras och en återgång till riksdagens förra sammansättning.

Sdp:s andra förlust på kort tid var ägnat åt att öka på samhällets indelning i motsatta läger. Vanligt folk funderade nödvändigtvis inte på frågor om en högre makt 1917, utan tankarna gick till inflationen, livsmedelsbristen och arbetslösheten. Arbetsfolket skyllde sina svårigheter på borgarna, som inte tålde de oroligheter och den anarki som kärvheten gav upphov till. För att lösa ordningsfrågan grundades åter igen röda garden och skyddskårer.

Lantdagen invigdes den 2 november under osämja. När förste vice talman Lauri Ingman svor eden för den ”lagligt regerande statsmakten” ropade man från vänster: ”Vad är det där för ed? Sätt dig!”. Sdp:s protester ledde inte till några åtgärder. När riksdagen sammanträdde följande gång den 8 november hade den provisoriska regeringen upplösts och bolsjevikerna hade makten i St. Petersburg.

Revolutionen hade än en gång orsakat ett maktvakuum i Finland, men under de röriga förhållandena ville borgarna inte en gång till vädja till den i Ryssland ”lagligt regerande statsmakten”. Riksdagens talmän tog i bruk den 38:e paragrafen i regeringsformen från 1772, och föreslog att riksdagen skulle fatta beslut om att tillsätta ett tillfälligt riksföreståndarskap bestående av tre personer. Riksdagen skulle ta den högsta makten och överlämna den till riksföreståndarskapet tills förhållandet stabiliserades.

Sdp samlade sina åsikter i programmet Me vaadimme (på svenska Vi kräver) (PR 2/1917 II, p. 15–19, på finska). Maktlagen skulle erkännas och verkställas, de sociala reformerna skulle genomföras utan dröjsmål och en nationalförsamling skulle sammankallas för att avgöra de grundläggande ärendena med enkel majoritet. Det var ett radikalt program som föddes ur den revolutionära situationen och som tog sikte på direkt demokrati. Borgarna erkände reformbehovet, som dock skulle genomföras i laglig ordning.

Agrarförbundets Santeri Alkio representerade borgarnas (t.ex. Ingman, Hornborg) och vänsterns (t.ex. Yrjö Sirola) medlande ståndpunkt (PR 2/1917 II, p. 21–28, på finska). Agrarförbundet var redo att godkänna maktlagen även om den inte längre var uppdaterad efter den snabbt förändrade situationen. Det nationella intresset krävde eftergifter från båda flankerna i denna historiska stund. Om riksdagen inte var kapabel till samförstånd, hur skulle folket kunna förväntas klara av samma sak? Efter komplicerade tvister om förfaringssättet fattade man beslut om riksföreståndarskapet, men det valdes aldrig.​​​​

Storstrejken och maktöverföringen till riksdagen

Till borgarnas förfäran höll bolsjevikerna ännu makten i St. Petersburg och uppmuntrade de finländska arbetarna till att följa det revolutionära exemplet. I Finland utlystes en storstrejk 14–20 november, som kunde tolkas som ett försök till utomparlamentarisk påtryckning i riksdagens riktning. Strejken ledde till våld, mord och röda gardets egenmäktighet, som även riktades mot vissa riksdagsledamöter.

Våldet upprörde de borgerliga som ifrågasatte Sdp:s självständighetsprojekt, vilket tycktes innebära anarki i bolsjevikstil. Sdp anklagades nu för samma sak som de anklagat de borgerliga för under den provisoriska regeringens tid: för konspiration med de makthavande i St. Petersburg. Enligt Sdp:s riksdagsledamöter (t.ex. anvisningarna av Juho Kirves (PR 9/1917 II, på finska) hade strejken förlöpt i god ordning.

Efter maktskiftet i St. Petersburg ville de borgerliga i Finland inte till något pris erkänna att bolsjevikerna ärvt den provisoriska regeringens ställning. Nu ansågs maktöverföringen till riksdagen vara nödvändig, men utan koppling till sommarens maktlag. Återigen krävdes agrarförbundets ledamöter som medlare, de fick med Sdp på ett sätt som lät partiet bevara ansiktet.

Den 15 november, efter en debatt som främst fördes bland de borgerliga (PR 7/1917 II, på finska), förklarade sig riksdagen vara den högsta utövaren av makten i Finland, med hjälp av rösterna från dem som understött maktlagen, dvs. socialdemokraterna, agrarförbundet och de borgerliga självständighetsmännen (127–68).

Beslutet var tillfälligt men höll under hela självständighets- och inbördeskrigsperioden. I praktiken innebar maktöverföringen till riksdagen ett beslut om självständighet, eftersom den till skillnad från maktlagen inte längre innehöll några reservationer gällande utrikes- och militärpolitiken.

Riksdagen använde omedelbart sin makt genom att fastställa kommunallagen och lagen om åtta timmars arbetsdag. Storstrejken upphörde, men den revolutionära oroligheten i samhället fortsatte. Sdp-ledarna som hamnat som rödflyktingar ångrade senare att de inte grep makten då den erbjöds: i november.