Historisk bakgrund

​Föregångare inom kvinnlig rösträtt

Införandet av full rösträtt och valbarhet för kvinnor i Finland var en internationellt sett radikal reform. I Finland brukar man minnas att vi var föregångare i en jämförelse mellan olika parlament. Stämmer detta i ljuset av forskningsdata?

Utvidgandet av grundläggande demokratiska rättigheter så att de även inkluderade kvinnor anknyter till det skede i historien då imperiernas perifera områden började lösgöra sig från sina moderländer. I Brittiska samväldet var Nya Zeeland det första landet där kvinnorna beviljades rösträtt år 1893.

I Australien fick kvinnor såväl rösträtt som valbarhet år 1902. Till skillnad från Australien använde finländarna dessa rättigheter och valde 19 kvinnor till 1907 års första enkammarlantdag.

I en europeisk kontext var Finland obestridligen en föregångare inom demokrati. Norge, som lösgjort sig från Sverige, började utöka kvinnornas rösträtt år 1907 och reformen nådde samma dimensioner som i Finland år 1913. De övriga nordiska länderna följde strax efter, dock dröjde det ända till 1919 innan Sverige hade samma rättigheter. Fullständiga politiska rättigheter för kvinnor infördes i många europeiska länder i brytningsskedet efter första världskrigets slut.

Inom komparativ rösträttsundersökning har man påpekat att Finlands roll som föregångare kan ifrågasättas, eftersom Finland inte var en självständig stat när reformen trädde i kraft, utan ett storfurstendöme under det ryska imperiet. I detta avseende var Norge den första och Danmark den andra självständiga staten där kvinnor fick fullständiga politiska rättigheter.

Professor Irma Sulkunen har sammanfattat den internationella jämförelse av rösträttsreformer: ”Jämfört med de nya rösträttsreformerna både på de olika kontinenterna och i de skandinaviska länderna, inklusive begränsningarna i dessa reformer, var den parlamentsreform som genomfördes i Finland utan tvekan den mest demokratiska för såväl kvinnor som män. Den valbarhet som är kopplad till rösträtten möjliggör en omfattande representation, och enkammarparlamentet samt det proportionella valsättet undanröjde de hinder som sedermera begränsade den jämlika användningen av rösträtten i såväl Nya Zeeland, Australien som de flesta västländer (Sulkunen 2006, 21).”

​Hur åstadkoms rösträttsreformen i Finland?

”För första gången talar jag som en fri kvinna till mina fria systrar.”
Lucina Hagman i november 1906.

Lantdagen i storfurstendömet Finland hade sammankallats regelbundet sedan år 1863. Det representationssystem som grundade sig på ständer ansågs i början av 1900-talet vara stelt, föråldrat och elitistiskt: av hela befolkningen hade bara åtta procent en rösträtt som var bunden till förmögenhet. I andra länder hade reformerna redan startat genom att gruppen röstberättigade män hade utökats.

Den avgörande stöten för genomförandet av rösträttsreformen i Finland var att Rysslands svaghet hade visats i samband med det förlorade kriget mot Japan. Oroligheter och strejker som förebådade en revolution spriddes från moderlandet till Finland, där en storstrejk inleddes i oktober 1905. Den förryskningsutveckling som pågått sedan sekelskiftet och som avbröts genom novembermanifestet som avslutade storstrejken var också en sporrande faktor. I novembermanifestet ingick kejsarens löfte om att införa en allmän och lika rösträtt.

Rysslands tillfälliga svaghet möjliggjorde en lantdagsreform, men kejsarens undersåtar hade redan tidigare blivit medvetna om reformbehovet och inkluderandet av kvinnor bland både de röstberättigade och valbara. Frågan drevs särskilt av kvinnoorganisationer och arbetarrörelsen, men även nykterhetsrörelsen hade en viktig roll i att göra rösträttsreformen känd.

Kvinnoorganisationernas och arbetarrörelsens fokusområden

Kvinnoföreningen, som grundades år 1884, och Kvinnosaksförbundet Unionen som bröt sig loss ur föreningen år 1892, skrev in en jämlik behandling avseende rösträtt i sina program. På grund av tidens förhållanden innebar kravet att rösträtten skulle utvidgas till självständiga (ogifta) kvinnor som översteg en förmögenhetströskel. De reformer som kvinnosaksrörelsen eftersträvade skulle ha berört en förmögen och relativt liten grupp inom den kvinnliga intelligentsian och borgerskapet.

Utvidgandet av rösträtten var även målet för arbetarorganisationernas första sammanträde år 1893, men kraven radikaliserades allt efter som arbetarrörelsen fick större understöd och engagerade sig i socialismen. I arbetarpartiets program från år 1899 krävdes en allmän och lika rösträtt för alla 21 år fyllda personer.

Arbetarkvinnoförbundet, som grundades år 1900, antog omedelbart samma ståndpunkt, men könsfrågan förblev underställd klassfrågan inom arbetarrörelsen: upphävandet av systemet baserat på stånd och förmögenhet var det primära målet, och vid sidan av detta krävde man att kvinnor skulle beviljas politiskt medborgarskap.

Rörelsen för kvinnlig rösträtt fick fart av Internationella kvinnokongressen i Berlin (1904), vars gemensamma mål var att uppnå jämställda valrättigheter för kvinnor som motsvarade grundlagen i respektive land. De finländska kvinnor som deltog i kongressen grundade en kommitté, där även några representanter för arbetarkvinnorna medverkade.

Handräckningen förenade dock inte kvinnorna för ett gemensamt mål, utan klasskonflikterna spetsade till sig på den allmänna konferensen för kvinnors rösträtt i Helsingfors i november 1904: arbetarkvinnorörelsen drev på en ovillkorlig allmän och lika rösträtt, som ännu inte i detta skede var godtagbar för den borgerliga kvinnorörelsen.

Kravet på en allmän och lika rösträtt resonerade även utanför arbetarrörelsen. Folkrörelser som inte var könsbundna grupperade sig i början av år 1905 för att driva rösträttsfrågan med utomparlamentariska metoder. När rösträttsfrågorna behandlades i lantdagen i april 1905, hördes folkets röst i intensiva demonstrationer utanför Ständerhuset. När storstrejken började hade allt fler anslutit sig till kravet på att införa en allmän och lika rösträtt.

​Behandlingen av reformerna på ståndslantdagen

Kvinnlig rösträtt diskuterades första gången på ståndslantdagen år 1897. I en anhållan som lämnades in till borgarståndet föreslogs jämlika valrättigheter för sådana kvinnor som uppfyllde krav bundna till förmögenhet. Anhållan, som anses ha påverkats av Minna Canth, motsvarade ståndpunkten hos den liberala borgerliga kvinnorörelsen. Även om anhållan fick understöd i lagutskottet, var majoriteten dock emot den. Detta gav upphov till en avvikande åsikt i betänkandet.

Ett förslag av senaten som överlämnades till lantdagen 1904–1905 gällde utvidgandet av rösträtten för män inom bonde- och borgarstånden. Fyra anhållanden som utgick från en jämlik rösträttsbehandling för kvinnor hade också lämnats in till ständerna. Godkännandet av valbarhet delade åsikterna, och inte ett ord nämndes om systemet med en kammare.

Genomförandet av senatens förslag och anhållandena skulle ha fört Finland i den riktning som västländerna redan antagit, men behandlingen av ärendena framskred inte i lantdagen. När adeln och borgarna bojkottade behandlingen genom att åberopa återställandet av lagligheten, övergick behandlingen till påföljande lantdag. Reformens förfall radikaliserade folkgrupper att sluta sig bakom kravet på en allmän och lika rösträtt.

Storstrejken tvingar fram reformer

Den fredliga rösträttsreform som skulle genomföras stegvis, vilken understöddes av ständerna, förlorade sin attraktionskraft i storstrejkens radikala atmosfär. Arbetarrörelsens påtryckningar och rädslan för våldsamma oroligheter gjorde att även de sista tvekande grupperna började understöda en allmän och lika rösträtt. För att lugna ner den revolutionära situationen fanns inte längre några andra metoder än att godkänna rösträttsreformen. Kvinnornas rättigheter var inte längre ett särskilt diskussionsämne, eftersom de ingick i huvudkravet.

En kommitté tillsattes för att förbereda lantdagsreformen. Kommittén utgick från den allmänna och lika rösträtt som kejsaren lovat. Kommittén diskuterade kvinnors rösträtt och valbarhet på ett principiellt plan, men de ståndpunkter som motsatte sig dessa var svaga. Kommitténs förslag till en ny lantdagsordnig överlämnades till kejsaren i februari och till behandling av ständerna i maj 1906.

Ständerna godkände lantdagsordningen och vallagen den 1 juni, och kejsaren stadfäste dessa i juli. Den grundläggande, radikala reformen genomfördes med en anmärkningsvärt snabb tidsplan.

De högre ständerna motsatte sig övergången till ett enkammarsystem och att kriterierna för rösträtten avlägsnades mer än utvidgandet av de politiska rättigheterna så att de omfattade kvinnor. De gick med på reformerna på grund av å ena sidan folkets påtryckningar men å andra sidan även på grund av situationen i Ryssland.

Om reformen inte kunde ha genomförts genast, skulle det gynnsamma historiska ögonblicket ha kunnat glida förbi. Medgivandet till den reform som skrotade ständernas privilegier gavs i korsdraget mellan gatuparlament och rädslan för ett starkare Ryssland.

Vilka beviljades inte rösträtt?

Inom arbetarrörelsen befarade man att den radikala rösträttsreformen skulle ha blivit urvattnad i ständernas behandling. Så gick det emellertid inte, trots att de högre ständerna genomdrev vissa reservationer: Åldersgränsen för rösträtt höjdes till 24 år och stora utskottet grundades som en ersättning för den andra kammaren. De minst bemedlade, till exempel de som omfattades av fattigvården, lösdrivare, personer under förmyndarskap, de som förlorat sitt medborgerliga förtroende samt de som var i fast krigstjänst blev helt utan rösträtt.

Det egentliga hindret för införandet av representativ demokrati var dock tsarens rätt att upplösa lantdagen och låta bli att stadfästa de lagar som den stiftat.

Informationspaket om 110 år av kvinnlig rösträtt | Historisk bakgrund | Kvinnor i val | Kvinnor som riksdagsledamöter | Litteratur och webbkällor